Teddy Engberg berättar om sin resa

Resan startar mot Portugal.

Morgonen den 6 november 1976 klockan 1300 kastade vi loss mot äventyret med stort ä och som skulle komma att förändra allt för mig. Vi var tre stycken ombord. Roffe som hade en äldre mans erfarenhet om livet till sjöss och hade seglat förut samt Lennart som var glad och en mycket fin person och till yrket byggnadsingenjör och utan erfarenhet till sjöss. Samt jag som var äventyrare och före detta sjöofficer i Marinen och hade seglat några år i handelsflottan och då en viss tid som befälselev så jag hade lärt mig åt vilket håll sjökortet skulle ligga. Hade även ett par år i Gambia som hajfiskare etc.

Utrustningen ombord var en kompass en gammal men nyservad radar och en deccanavigator samt en VHF radio. Några stycken sjökort fanns också samt lite mat som då Lennart skulle fixa.

Första anhalten blev Södertälje där min kompanjon skulle komma ombord och säga hej. Resan dit var inget problem förutom att det var kallt men vad gjorde väl det. Den sjunde på förmiddagen startade vi och vi lämnade Södertälje i snöstorm. Roffe hittade bra och han föreslog en genväg mellan grynnor och skär. Min mage började bråka och sedan sjösjukan. Mörkret föll och den sabla radarn slocknade. Mitt ibland grynnor och skär jag minns att vi fick lyssna oss fram och det funkade för att kunna höra bränningar. Det gjorde man förr och det fungerade nu. Resan fortsatte och vi beslutade att gå in till Kalmar för att laga radarn. Vi fick detta gjort och seglade vidare. Vi hade faktiskt ett segel uppspänt på förstaget, i övrigt var vi vita med en stor orange fläck i fören för att båtar skulle se oss.

Vi närmade oss Kilkanalen och det var inga problem med att hitta för deccan funkade ännu och även radarn. Problemet var hur gör man i kilkanalen som nöjesseglare ombord på något som inte kan klassas som något? Jag minns inte men in kom vi och då kändes det som att äventyret skulle starta på allvar.

Vi åkte igenom till Brunnsbuttelkrog för att ta en sista fest och köpa ombord proviant (sprit och salami samt något till) På kvällen festade vi som riktiga sjömän och hamnade i en krog någonstans. Vi hamnade på olika ställen senare på natten men kom överens om avgång halv åtta. Jag var tydligen hemma med en dam och på fel sida i kanalen. Det slutade med att klockan sju på morgonen i dimma och mörker sjungande med eländig röst så kom jag åkande i en roddbåt över kanalen. Det var damens pappa som rodde och mina kamrater ombord fick en rolig halvtimme.

Friska i sinnet och med vikingablodet svallande kastade vi oss ut i Nordsjön med kurs mot Falmouth i södra England. Vinden var kuling NV. Resan tog ca 3,5 dagar och ibland tyckte vi att båten stod stilla p.g.a. strömmen men ibland gick det fort också. Vi hade vissa problem med separeringszonen Coustgard skällde på oss men det var omöjligt att gå i rätt. Vi gick mittemellan det såg så illa ut tydligen så en tanker ropade upp oss och sa att vi kunde gå på hans utsida för att få lä men vi tackade så mycket och sade att vår fart var endast 7 knop och vi ville inte att han skulle krypa för vår skull. Vi kom inte över i rätt zon förrän vid Dover och synen när dessa vita klippor dök upp har jag fortfarande i minnet. Ett annat problem var sjökort och eftersom vi inte hade sådana så funkade inte deccan heller. Roffe sa att han hade varit i Falmouth för länge sedan och han ville minnas att det fanns ett grund i infarten och det var nog det enda problemet. Vårt sjökort visade Norge och en bit av Afrika så det var inte mycket att hänga i granen. Den 24 nov klockan 00.10 inlöpte vi Falmouth. På morgonen så klarerade vi in båten och upptäckte då att det fanns en svensk skuta där som också skulle sydvart. Vi fick en boj att ligga vid för det var billigaste alternativet för oss. Vi passade på att göra stan och vi träffades ombord på Lilly för fester. Vädret bestod av lågtryck som hela tiden dök upp. En natt var det full storm i hamnen och vi fick sitta med maskin igång för att köra sakta mot vinden så att tampen inte slets av. Jag hade vakt på natten när jag upptäckte ett segelfartyg kom drivande mot våran båt. Jag kunde inte lämna styrhytten för att få hjälp utan min maskin gick sakta fart fram och den drivande båten passerade på 5-8m ifrån mig och flera försök med att få en kastlina runt ena vante misslyckades. Det fanns ingen ombord på segelbåten som var tvåmastad. Jag kastade mig över radion och anropade Coustgard att ett fartyg hade slitit sig och drev mot klipporna och hade ungefär 15-20 minuter innan det skulle gå i kvav. Fartyget räddades i sista stund och enligt uppgift så skänkte ägarens försäkringsbolag 800 pund till Coustgard för insatsen, jag fick inte tack ens eftersom det inte framgick att vi var dom som gjorde så att fartyget kunde räddats. För oss hade dessa pengar varit viktiga eftersom vi inte hade en krona extra. Vi bara avvaktade bättre väder men det verkade omöjligt tame tusan. Första veckan i december höll på att bli vår sista också. Vi var så less att vi tänkte ta chansen att kunna ta oss över till Spanien. Lilly ville inte hänga på utan ville avvakta. Vi drog iväg med friskt mod. Det finns en lång udde på den södra sidan när man lämnar för att gå sydvart och vi hade grov sjö i ordets rätta bemärkelse. Vi mötte ett kabelfartyg tillhörande US Navy som hade hela stäven bortsliten. Han frågade på radion vad vi skulle. Vi svarade på det sättet en svensk viking skulle ha gjort "La Coronia i Spanien" han sa att det var idiotiskt eftersom det blåste ca 40 m/sek och våghöjden var ca 12-14meter. Idioter som vi var så sa vi att vi gör ett försök. Detta är en av gångerna som jag sett Kung Neptun underifrån. Sjön reste sig på en gång när vi rundade klipporna. Vi kunde inte titta rakt ut utan var tvungna att se uppåt för att hålla båten mot sjön som var sydlig. Lennart försvann ner i mässen varför förstod jag ej. På radion hörde vi May Day hela tiden och 6 fiskefartyg gick under och en hel containerlast blåste överbord någonstans framför oss. Vi var sådana idioter att vi funderade på och trots allt fortsätta men tillslut klarade maskinen inte att gå emot sjön utan vi fick försöka oss på att vända och det är farligt med sådan sjöhävning. Roffe lös med strålkastaren på vågtopparna och försökte hitta en glugg. Chansen kom och vi lyckades men bara kort därefter kom en femte våg som är större och rullade helt över oss. Vattnet spräckte rutor och släckte radarn och stora mängder forsade in i mässen där Lennart låg och jag lovar att han fick fart upp till oss. På något konstigt sätt så lyckade vi komma in i hamnen igen efter ca 18 timmar ute i detta oväder. Vi gick upp till samma boj som förut och vid backmanövern där så stack packningen i backslaget och all olja drog ut på en sekund och backslaget var obrukbart för körning. Det måste vara han där uppe som gjorde så att vi handlade på detta sätt för hade det hänt därute så hade jag inte kunnat skriva detta idag. Ibland funderar man. Nu stod vi med ett trasigt backslag mindre pengar på fickan. Jag sökte upp varvschefen och frågade om hur jag kunde laga detta själv och vilka råd jag kunde få för jag talade om vad jag var för en och vad vi skulle göra samt hur fattiga vi var. Han sade att dom skulle komma ombord och titta på prylarna. Dagen efter kom en liten båt ifrån varvet med 4 man ombord och alla hade verktygslådor med sig. Jag försökte få stopp på dom men fick till svar att order ifrån chefen är order. Jag blev nervös gubbarna drog och slet i maskin backslaget plockades bitvis isär och mycket sent på kvällen blev det klart, jag sa till gubbarna att jag skulle söka upp chefen nästa dag för att göra upp. Den natten sov jag inte. Nästa dag gick jag upp till varvschefen med darrande ben och blev ombedd att sitta ner. Hans förbannade räknemaskin tickade och tickade och varje rörelse med veven skar i mig. Han rörde inte en min och efter ca 15 minuter tittade han upp med det långa papperet och sade "det blev dyrt du får betala mig 4 pund och några ören" det är nog en av gångerna hakan slår i golvtiljorna. Han förklarade att det kostade så mycket berodde på att jag fick extra packningar samt olja med mig i reserv. Han fann en ära i att kunna ge en hjälpande hand till några som gjorde en sak han bara kunde drömma om. Han bjöd även på öl i puben. Detta var vänlighet och hela tiden där försökte folk att hjälpa oss förutom Coustgard förstås. Under dom två veckorna vi låg där så blev vi inbjudna på middag hos fartygschefen på US Navys kabelfartyg han var mycket intresserade i våra äventyr och hos honom fick vi väderkartor och han lovade att säga till när det var väder för oss att passera BISCAYA.

Även en Engelsk fregatt blev vi kompisar med. Det började med att dom kom ombord på skutan Lilly och vi hade en fest på ärtsoppa och punch. Flera av Engelsmännen var i DEMOLOTIONTEAM= attackdykare i flottan och det var jag också fast i svenska. Då kan man förstå vad som skedde för det blev en tävling blev en som hette duga med alla vansinnigheter och livsfarligheter som finns. Det var jag mot dom (4) Jag vann med glans och blev hyllad som en sådan. Vilka underbara vänner dom var. Vi blev även förärade förtöjningsgods som räckte i flera år sedan. Allt har en ende och det kom en dag när en löpare anlände från Amerikanen med besked om att nu kunde han lova vackert väder i två dygn med måttlig sjöhävning. Vi drog ivrigt saluterade av örlogsfartygen och varvspersonal och harbour master efterskänkte hamnhyran. Vilken grej att få uppleva detta. Lilly hängde på oss för dom hade ingen som kunde navigera utan vi lovade att lotsa. Kursen sattes mot CAPE FINISTERE. Solen sken och vikingablodet svallade!

Avsnitt  2

Falmouth- La Coronia. 10 dec. Klockan 08.30 tvärs solen någonstans i Biscaya. Hyfsat väder och vi lunkar på med 7 knop kurs mot Cape Finistere. Inte land i sikte någonstans och friheten var överväldigande.

Klockan 11.00 gör vi en enkel ceremoni och en symbolisk gest; Vi kastade tame f-n alla vinterkläder i sjön Lennart och jag (Roffe skulle ju hem igen) vi sa att vi aldrig kommer mer att återvända till kylan och skattetrycket. Vi var blåögda men jag tycker vi hade rätt att vara det för vi var LYCKLIGA OCH DET ÄR VIKTIGT. Dagen efter fick vi kontakt med fyren BA på transistorradion. Eftersom vi inte hade mer än kompass som fungerade ombord så fick vi ta en radio till hjälp. Den vred vi runt och på det sättet kunde jag få reda på var ungefär det låg. Det var inte så noggrant hur och var vi befann oss utan det viktiga var att till vänster om oss låg Frankrike och till höger Sydamerika och det räckte med den informationen. Jag tror det är svårt för en normal människa att förstå hur vi kände oss när signalerna hördes i radion ifrån den spanska fyren.

December 12 var det dags att få glädjen med att få känna på Biscayas fruktade oväder. Vet ej hur hårt det blåste men man fick ont i nacken av att titta upp på vågtopparna. Skutan Lilly låg akter om oss så vi kände oss trygga. Vi hade tappat läget under natten eftersom Lilly skulle köra på kompass och vi hänga på och på det sättet slapp vi vara två som glor på en liten skiva i mörkret. Men under dom 6 timmarna jag sov så hade Lilly ställt upp en radio bredvid kompassen och då kan man räkna ut vad som hände. Orienteringen med död räkning kunde slängas i papperskorgen. På kvällen var det så eländigt väder och jag visste inte hur långt ifrån kusten vi var men det susade handelsfartyg hela tiden runt om oss så att vi var i separeringszonen vid Cape Finistere det förstod jag. Jag lös på ett fartyg med min strålkastare och anropade via radion att du som ser lampan var vänlig och svara. Genast fick vi svar ifrån ett tyskt fartyg och jag frågade om han kunde hjälpa mig med kurs och avstånd till La Coronia. Han var hygglig och trevlig men det som förstörde lyckan över att vara smart var kommentarerna i etern ifrån Svenska fartyg som tyckte att det var för jävligt med sådana sjöfarare ute som saknade utrustning etc. Detta är ett mycket typiskt särdrag svensken har utomlands, och själv satt han nog och slipade byxbaken i en skön stol och tyckte han var skitbra. Tänk om en sådan person ville följa med ut på en hajfiske tur med mig!

Vi låg inte så taskigt till utan mina korrigeringar stämde bra och i eländigt väder snirklade vi oss in i La Coronia utan sjökort. Vi gick in först sedan styrde vi in Lilly via radio i vårt kölvatten. Kl 0200 var vi förtöjda. Vi lade oss vid en lång pir och den var helt tom. På morgonen var den inte tom för ca 300 fiskebåtar låg där men se nu skillnaden på länder och människor, vi blev ej ivägkörda utan dom lät oss ligga där och ta upp plats. För att vi skulle få vila ut. Dom måste ha undrat var vi var för fartyg men på morgonen kom myndigheten ner och önskade oss välkomna och gav oss råd med div saker. Snacka om skillnader mellan länder.

Vi hade kul i La Coronia.

Det började med att vi ville duscha men det var svårt att hitta någonstans så vi skickade en man att hyra ett litet hotelltum och till portierns förvåning så var vi ca 9 skitiga kamrater som kom för att hälsa på men mycket rena när vi gick.

En av killarna fyllde år och han skulle festas av ordentligt tyckte vi. Vi hoppade in i Taxi och sade att vi ville till en bordell. Inga problem för sådana finns överallt. Väl där så pratade jag med bordellmamman att vi ville äta och ha roligt. Det blev ett långbord med massor av mat och vin i mängder. Alla hennes flickor var med och vi var som en enda stor familj och mitt på bordet låg våran födelsepresent med födelsedagsbarnet ingripna i människans mest internationella kunskaper. Vi normala satt runt bordet och åt och drack. Detta kallar jag fest och med den vänlighet som vi möttes av var fantastisk och lär nog inte upplevas någon mer gång. Jag tror att ingen behövde betala ett öre när denna gigantiska mamma befann sig mest i dubbelvikt tillstånd p.g.a. skrattkramper och jag tror att dom flesta av oss ramlade omkull.

Dag två där så var vi på en bar för att inta huvudvärkstabletter i flytande form och då mötte vi en spanjor som ägde massor av barer i staden. Han bjöd oss med vi fick allt gratis och massor av vinflaskor och små vinmuggar. Varefter natten led så blev han mer i gasen och förflyttningar mellan alla klubbar gick fortare och fortare till slut så fick vi honom att köra ned oss till båten men på väg dit så hände en olycka. Det var på en raksträcka så stod det en lastbil parkerad vid sidan av och jag såg att kursen kanske bar mot himmeln så jag skrek till Lennart att ducka för fan och sedan small det kors vad kort bilen blev. Ingen av oss kom till skada men när vi kröp ut så dök det upp poliser överallt. Vi drog iväg snabbare än en avlöning men Lennart kom på att vårt vin flaskor låg kvar i bilen så han kröp dit medan poliserna och polarn som körde hade en latinsk diskussion om vad det var etc. Ingen upptäckte Lennart och vi kunde lomma ombord till Roffe. La Coronia du är en vacker stad med vänliga människor och tack för gästfriheten du visade oss vikingar när vi kom och kanske kan du lära vårt land hur gästfrihet skall gå till när hjärtat får råda och inte paragrafen…

Efter att ha bunkrat brännolja och köpt en bit kött (jag hade hittills gått ner 7 kilo) så satte vi kurs mot nästa mål som var staden VIGO på gränsen mellan Spanien och Portugal. Nu var det 16/12-76

Avsnitt 3

La Coronia – Vigo - Lisboa

Äntligen ett hyfsat väder, det var som vanligt en dyning med ca 7 sekundmeter på vår färd runt udden vid Cape Finistere. Solen glittrade så vackert i vattnet. Dyningen blir lite besvärlig när man är tvungen att gå nära land eftersom djupet är litet och sjön kommer in från ett djup på ca 500-1000 meter. Det var i alla fall underbart att gå så land syntes på babordssidan i fjärran. Första natten efter kusten så fick man fart på blodomloppet p.g.a. sardinfiskeflottan. Dom ligger normalt med släckta lanternor och i stora mängder eftersom dom följer stimmen. Jag satt och tittade på radarn (Den hade vi fixat i La Coronia) och den var alldeles gul på skärmen av ekon och eftersom upplösningen på skärmen var nästan noll så kunde jag inte se på avstånd att det var fartyg. Ju närmare jag kom desto långsammare körde jag och precis när jag tangerade ekona så tändes kanske ett hundratals lanternor. Snacka om vilken syn det var på ett öppet och mörkt hav. Inte visste man hur passagen skulle gå till men eftersom man var en svensk viking så stod vi på och ingen klagade utan det gick bra (troligen). Nästa dag började med SOLEN och nu straffade det sig. Efter massor av timmar stirrande ett glittrande hav och kompass så blev jag snöblind. Det var fruktansvärt jag låg på durken i styrhytten och kunde inte titta. Jag trodde jag skulle bli galen. Dagen efter omkring den 19 december så lirkade vi oss in i Vig jag kunde då med viss möda se igen. Infarten var krånglig eftersom inget sjökort fanns men den är som dom flesta internationella hamnar och infarter bra utmärkta. Tyvärr så skedde ett haveri med ett fartyg när vi var på väg in men det gick bra och vi kom in till en underbart vacker plats. Staden breder ut sig på styrbordslandet med vitrappade byggnader som klättrar upp efter bergsväggen. Det såg ut som ett paradis i solskenet. Lilly och vi lade oss vid första bästa kaj och gjorde anmälan till hamnkaptenen men eftersom mitt fartyg går under benämningen yatch så var jag tvungen att gå till en särskild plats. Harbour master hade inte sett mitt fartyg då. Rostfärgad vit med ränder av rosten som blir i salt vatten och den stora oranga fläcken i stäven. Hela däcket belamrat med skrot eller prylar. I övrigt misshandlad av havet i sitt försök att sudda bort oss från ytan. Båten var 15 meter lång och 6,2 meter bred den var jag tvungen att lirka in i en trång marina mellan båtar i miljonklassen. Snacka om åskådare som höll andan medan mina manövrar fullbordades. Det var inte ens vindstilla men det gick och kors vilken syn det var att se Snapper ligga sida vid sida med fartyg i miljonklassen. Det var i alla fall min båt som drog uppmärksamheten till sig och mycket beröm fick man av dom i omgivningen. Det kändes en stolthet över att vara svensk och äventyrare då. Vi tillbringade två dygn i Vig och hade det mycket roligt för man blev som vanligt bjuden för alla fann en ära i att prata med galningarna ifrån "barca Sveca". Den 21 december kastade vi loss för att klara nästa etapp mot Lissabon. På vägen ut i infarten till Vig höll allt på att gå åt skogen och vi var bara ca 5 meter ifrån att krossas mot klipporna på den södra sidan. Det rullade våldsamt på vägen ut och vinden var nw det innebar att allt låg i sidan. Då hände det som alla fruktar maskinen lade av. Panikens tankar flög under ett par sekunder genom skallen "vad göra vad göra" jag rusade ner i maskinen och kollade soppan den fanns och jag pumpade febrilt men ingen soppa kom samtidigt som jag spydde av sjösjukan eftersom ett oljigt och varmt maskinrum inte är det bästa. Jag fick rapport hela tiden om avståndet till klipporna och tårarna rann samtidigt med spyorna och hela livet rullades upp framför ögonen men då hände det märkliga när han skrek "mindre än tio meter" och tänk att klipporna var höga och att överleva skulle knappast vara att tänka på.

Följande hände; Innan vi lämnade Sverige så kom en gammal farbror ombord och tittade och han var mycket intresserad av allt och när vi var i maskinrummet så går han fram till alla mina filter som jag med konsten alla regler monterat in för att inget skulle hända och pekade på ett filter som Volvo hade rekommenderat och där övre insatsen bestod av ett pappersfilter och undre en skål för vatten o skräp. Han sade att var försiktig med detta filter för det kan svälla av vattnet och bli fullständigt tilltäppt. Det var dessa ord som räddade oss för jag med tårarna fortfarande rullande på kinderna fick tag i en kniv och med ett snabbt snitt skar av slangarna och kopplade förbi. Jag pumpade så att det började blöda om fingrarna och vrålade att provstarta och kors i himlen den gick igång och när jag kom upp satt det bleka ansikten i styrhytten och när jag tittade mot klipporna så kunde jag se att fiskmåsens ögon var blå när han satt och med stora ögon stirrade på oss. Det är inte utan att man började fundera på detta med en skyddande hand och jag sände en tanke till den mannen. Det skulle sedan komma ytterligare en händelse som gjorde mig övertygad om att det finns något mer än det vanliga. Vår kurs blev 192 mot Lissabon.

Vi kom till Lissabon någon dag innan julaftonen och hade ett visst krångel att hitta en plats att förtöja på. Till slut hittade vi ett hål där vi kunde krypa in. Pengarna började sina men vi ville göra Lissabon och det gjorde vi. En taxichaufför körde oss runt och visade oss massor av fina saker samt goda restauranger. Allt mellan kristallkronor och sol. Sol var lika med öppen utan väggar. Vi hamnade även på den nedre delen av Lissabon med alla dessa skumma barer. På ett ställe började två flickor slåss om mig så polisen kom och gjorde razzia. Jag fick följa en flicka hem för omplåstring av själsliga sår. Roffe hade nu rest hem för Lennart och jag tyckte att eftersom vi skulle till Algarve så kunde vi fixa ett dygn själva.

På julaftonen så tog strömmen slut ombord och även våra pengar. Kallt och mörkt, så vad göra? Jo, i väntan på att lite pengar skulle dyka upp så gick vi upp till sjömanskyrkan och där fick vi mat och värme. Det är alltid en plats man kan lita på.

Till slut fick vi starthjälp på något sätt så maskinen startade och med den startade nästa etapp mot Algarve. Till saken hör att vi tog in ansenlig mängd vatten eftersom skrovet fått massor av stryk så nåtningen hade farit sin kos i England. I Lissabon var det kritiskt men vi fick till det.

David Teddy Engberg

Avsnitt 4

Lisboa - Algarve Natten den 29 december var blåsig men målet hägrade föröver. Vi gick så nära kusten vi kunde för radarn var givetvis paj.

Klockan 1100 passerade vi udden Cape Vincent på 1000m håll. Äntligen efter tre års drömmande närmade vi oss målet. Det riktiga var egentligen först Gambia och fiske sedan Portugal men omständigheterna råkade göra detta istället och tur var väl det annars hade jag aldrig mött min hustru.

När jag girat till ostlig kurs så möttes jag av en Portugisisk patrullbåt, han anropade mig och frågade om jag hade vapen ombord. Jag sade ja eftersom jag hade en hagelbössa till skydd mot tänkta pirater efter Afrikanska kusten. Han beordrade mig att följa efter honom in till Portimao och det var dit vi skulle och hade inga sjökort men här fick vi gratis hjälp. Vi förstod inte då att någon hade tipsat marinen om att vi troligen fraktade vapen och skulle till Afrika med dessa. När vi sedan passerade inom Portugisiskt vatten så blev vi uppbringade. Detta var vanligt fick vi höra att svenska båtar körde vapen ifrån Sverige till upprorsländerna som hade kommunistiska intressen. Kanske någon form av förberedande u-hjälp på den tiden. Alltnog så när vi kom i hamn så kom patrullbåtens besättning ombord för att undersöka lasten.

Snacka om att han fick ett gott skratt när det visade sig enbart bestå av en antik hagelbössa. Hela besättningen gick runt och var mycket förundrade över att vi åkt ända dit med lasset som stod på däcket. Generatorn på 500 kilo hade vi varit tvungna att dumpa till havs men min motorcykel var väl inlindad i madrasser och hade klarat resan fint. Vi såg nog anskrämliga ut inte vi utan båten förstås. Vi fick komma ombord på patrullbåten och duscha (luktade vi?) Och vi fick massor av mat och vin. Det blev en allmän förbrödring och chefen blev min store vän i Portugal och han hette Juan Carlos Cordeiro. Numera chef för gamefishingen i Algarve.

Nu började en tid med mycken möda och besvär. Lennart åkte hem och jag blev ensam. Efter massor av problem så fick jag ta iland min motorcykel och med den for jag kors och tvärs i Algarve.

Det första jag fick göra var att ta upp båten för att reparera henne eftersom hon tog in vatten hela tiden. Jag kunde bara Engelska och fick därför gå runt med ett lexikon i bakfickan. Pengarna började tryta men hur det en var så var jag tvungen att ta henne för reparation. Äntligen fick jag den gamle mannen på varvet att förstå och hon åkte upp på en släde utan problem förutom min hjärtverksamhet. Gubben sa "no problema" hela tiden. Allt skrot stod på däck och i hytten hade jag sprit som skulle vara startplåten för barverksamheten i framtiden. Spriten köptes in i Kielkanalen och var vanlig men ca 1000flaskor. Hade inte nämnt detta för tullen och patrullbåten fick lite fin visky så var den saken okej. Under den tiden var det lite rörigt i Portugal p.g.a. Vänsterns sätt att härja samt att landet svämmade över av folk ifrån besittningarna. Dessa hade givetvis inget arbete och kriminaliteten följde i deras fotspår. Landet höll sakta men säkert på att förstöras och som tur är så är Portugisen en stark person så allt ordnade upp sig.

Första natten på varvet så hade jag inbrott ombord när jag var ute på stan. All sprit stals. Jag blev verkligen förbannad när jag kom ombord och hur skulle jag lösa detta inga pengar och ej språkkunnig så var det inte lönt att gå till polisen. Varvet svor sig fria men han förklarade att det var folk ifrån Angola som gjort det och det stämde med all säkerhet. Jag byggde en fälla ombord till nästa natt och det var att min hagelbössa gillrades upp i min koj och riktad mot dörren med ett snöre mellan dörren och avtryckaren. Det skulle gå att öppna ca 20 cm innan det sa pang och lagen hade ju inte en tanke på vad som skulle hända om någon hade blivit dödad. Jag var så inställd på hämnd att hjärnan var förmörkad och det höll på att kosta mig livet. Sent på natten så kom jag ombord för att sova och gick ner som vanligt och fram till hyttdörren för att öppna men något tog emot och kroppen förmådde bara dra ca 20 cm sedan stoppade något mig. Då klarnade det till att jag höll på att gå i fällan. Jag ramlade ihop på durken och fick på nytt sända en tanke till han däruppe. Att jag inte torskade förstår jag än i dag inte. Jag kommer aldrig att göra en sån grej igen.

Chefen på varvet den gamla farbrodern gick under flera dagar och knackade på skrovet och sade "madeira" jag skakade på huvudet och sa "no senhor Suecia" han var envis och det var jag också tills en dag när jag såg i lexikonet att madeira betyder "trä", tänk och jag som svarade Sverige han måste ha misstänkt att allt inte stod rätt till. Varvet bytte drev i bordläggningen och smetade sedan kåda överallt för att sedan måla henne under vattenlinjen. Jag kommer inte ihåg hur mycket det kostade men det var fruktansvärt billigt. Så kom dagen då vi skulle gå i vattnet igen och det gick till på ett ruskigt sätt. Eftersom båten låg på en kälke och hela sluttningen bakom bestod av trästammar som låg parallellt tvärs för att fungera som en sorts väg. Dessa oljades in med någon sorts fiskfett och sedan knuffades båten iväg. Jag lovar att det blev fart både på den och mitt toalettbesök senare. Efter detta tror jag att man kan göra vad som helst med en 30 tonnare. Gubben vinkade och sken med hela ansiktet och jag gick in i Portimao för att ankra på redden.

Mina dagar och kvällar tillbringade jag på olika kaféer och träffade massor med människoöden norrman som hade sysslat med korvförsäljning på stränderna och inte gick det. Nu sålde han färg inte gick det heller men han bodde i huset som tillhörde färgchefen och det var gratis. Vi träffade en som var chef för RESO där nere och vi tre drog runt och hade roligt. Detta var min bästa tid utan tvekan. Jag träffade min hustru där och följande hände. Jag kände en som var tjurfäktare och hade en bar och en kväll tänkte jag svänga förbi och ta ett glas. Full rulle på hojen och inte gjorde det något att dörren var stängd inte. Väl i baren och med ett glas konstig visky så fick jag syn på henne. Hon satt med en väninna och drack cocacola och ögonen var större än flaskbotten. Mitt hjärta for igång på högvarv och jag åkte iväg och var så perplex att jag höll på och öppna dörren först.

Dagen efter så mötte jag henne nere på ett café och jag var väldigt artig och hälsade men hon kunde ingen engelska utan franska. Jag snackade på ändå och på något sätt kom vi överrens om att träffas nästa dag igen.

Nästa dag kom och vi möttes igen och nu lurade jag med henne på en sväng med hojen. Tänk det var den enda motorcykeln av den storleken i Algarve på den tiden. Det fanns helt enkelt inga sådana i landet. Hon var mycket imponerad av den eller mig jag vet inte. Nästa dag träffades vi igen och då hade hon sardiner (råa) bröd och vin med sig och vi åkte till praian (stranden) och grillade dessa samt drack lite vin. Jag var redan berusad av kärlek så det behövdes inte så mycket. Hon pekade på något konstigt som fanns på klipporna och med gester förklarade hon att man åt sådana. Jag trodde hon sa att jag skulle prova så jag for runt och stoppade i mig massor och flinade över hela ansiktet för att imponera på henne. Det gjorde jag säkert för hon hade sagt att man tillagar dessa för att sedan äta. Ja även teckenspråk kan man missförstå. Hon var där nere på semester och arbetade i Lissabon och skulle snart hem igen. Men jag lyckades övertala henne att strunta i Lissabon utan kom med mig och vi skulle leva livet. Detta gjorde hon och blev genom detta bannlyst av sin familj för så gör man inte. Nu när vi är gifta så finns det inga problem med familjen etc. och det är inte som i Sverige när man är gift med en utlänning utan därnere högaktas man. Det var en parentes. En annan sak som gjorde att hon blev imponerad av mig det var när jag bjöd ut henne på den finaste restaurangen i Portimao. Vi åt sjötunga och drack underbart vin och massor med efterrätter samt kaffe och konjak etc. Sen när notan kom så räckte inte mina pengar på långa vägar utan hon fick betala kalaset och detta tog skruv för hon har idag sjutton år senare inte glömt detta. Det kanske är ett bra sätt och få någon minnas en för långa tider. Vi gick en mycket mager tid till mötes. Inte fick vi tillstånd och börja fiska eftersom vi inte visste vilka bestämmelser som gällde utan vi tyckte myndigheterna vara knäppa. Under en vecka levde vi på havssniglar och potatis som vi fick av fiskarna. Det var tuffa veckor och man ville inte tigga av sina kamrater.

Min bror kom ned med lite pengar och en bensingenerator i handbagaget. Han kom genom tullen med detta p.g.a. oförstånd och att tullaren blev så paff för detta hade han nog aldrig sett förrut. Det började bli lite svettigt i Portimao för folk började fundera på vad vi levde av och det var inte så populärt med en ung dam ombord etc...Dom kanske var avundsjuka? Vi bestämde oss för att bygga basen i Willamoura marina och där skulle det gå fint för att ta ombord gäster. Februari 1977 kastade vi loss för att gå mot Willamoura som ligger mellan Portimao - Faro.

David Teddy

Avsnitt 5

Mot Villamoura marina. Resan till Willmoura var en baggis och tog bara några timmar i anspråk. Väl framme så fick vi en plats tilldelad och den var bra. Vi hade ännu inte fått tillstånd till fiske med turister men hoppet fanns ju kvar trots alla motgångar.

Jag passade på att måla om båten och min vän sålde mig färg på kredit. Jag grubblade på vilken färg som det skulle vara och det blev svart och gul båt. Anledningen till det var att det inte fanns gula och svarta båtar och genom det så skulle alla veta vem jag var. Detta visade sig alldeles förträffligt enär ryktet spreds ända upp till Holland och Tyskland samt England om den svarta och gula båten som fångade haj med turister. Så kan det gå till, det skall vara lätt att se någon och att komma ihåg. Fiskeutrustning skaffades in och för billig peng och det svenska svängsta hade inte lust att sponsra eftersom man tyckte vi var små däremot köpte vi deras prylar och dom fick gratis reklam det var nog bra för dom. Min kompanjon i Sverige han försökte ordna fisketillstånd men det gick inget vidare eftersom han av okunskap sökte hjälp hos ett företag som sålde mark etc. i Portugal. Där låg jag och väntade på start. Vecka efter vecka. Besättningen bestod av mig själv samt min fästmö Rosario och en kille som hette Marcos samt min bäste vaktman och vän VODKA, han var en vit byracka som vi hittade i Portimao. Han var kär i mig och löd allt jag sade och höll fullständigt rent runt båten. Han hatade uniformer eftersom han alltid hade blivit sparkad av Guarda Fiscalfolket i Portimao men nu var han vaktchef ombord och hade ett revir och det skötte han perfekt. Guarda Fiscal i Willmoura hatade hunden men tordes aldrig göra något. Dom var allmänt mycket besvärliga på den tiden eftersom landet var lite upp och ner.

Flera gånger under väntetiden så åkte jag med Carlos ut på patrullbåten och fångade tjuvfiskande spanjorer. Det var alltid krig om fisket utanför kusten. Dom togs på natten och då gick det till på följande sätt. Patrullbåten gled fram mot fiskeflottan i nattens mörker med lanternorna på och radarn igång. När spanjakerna såg båten så släckte dom sina lanternor och det var smart, Patrullbåten kollade in radarekon mot antalet lanternor och den bäring som hade eko men ingen lanterna var en tjuvfiskare. Smart men man kan inte kalla fiskaren det. Deras fiskebåt av mindre typ beordrades att gå mot hamn och skepparen fick komma ombord för ilandtransport till domstol och böter. Carlos kände många av dessa så det var ofta glada miner när dom möttes och en och annan vinare bjöds det på. Tänk att sådant kunde ske under vänliga former. Carlos berättade att det var ingen ide att vara tuff eftersom Spanjorerna alltid tog Portugiser på samma sätt och då var det ingen ide att slåss för det skulle bara resultera i tuffare tag på annat håll. Det festliga är att spanjoren älskar en liten mussla som finns utanför Portugals kust och portugisen gillar en som finns i Spanien. Fantastiskt tycker jag att det är när naturen gör som den själv vill.

Patrullbåten åkte jag med ut även för att fiska med och Carlos älskade att fiska. Vi kunde åka ut en bit och lägga oss att driva samt bottenfiska. Carlos fick ofta reda på bra platser utav fiskarna och för min del var det ett bra sätt att träna fiske på utan att det kostade allt för mycket. Dom hade även en 20 mm kanon på fördäck av svenskt märke men den ville aldrig fungera väl och när dom hörde att jag var utbildad på denna pjäs så undrade man om inte jag skulle kunna fixa till det. Alltnog vi for till sjöss och jag plockade ner kanonen samt putsade alla delar satte sedan ihop den utan ett litet metallfragment som låg fastklämt. Efter en god lunch med någon liter vin så var det dags för provskjutning. En hajfena dök upp ca 150 meters avstånd och alla tyckte vi att det var ett lämpligt mål och jag visade vad svenska flottan kunde. En automatsalva på ca 10-15 skott med spränggranater slungade den stora hajen flera meter i luften där en salva krossade honom till chop chop. Jag blev en hjälte ombord och Carlos ville att hela divisionen (3 båtar) skulle åka ut en dag och jag skulle visa hur en svensk sköt med en svensk kanon. Tur nog så blev det ingen sådan resa för jag tror aldrig att en sak kan göras två gånger. Att hajen träffades i luften berodde med all säkerhet på att kanonen stegrade sig men så kan det vara vid rätt tillfälle.

Pengarna började sina och inget tillstånd fanns, Jag åkte ut själv ibland och provfiskade med halvtaskiga resultat eftersom inspirationen kommer med andra i vanliga fall. Några Holländare kom ombord en dag och undrade om vi inte skulle gå ut men jag sade som det var att jag inte fick men jag lånade ut spön till dom för att dom skulle kunna gå runt i Marinan och fiska sedan så fixade Rosario maten ombord till dom och då med fisken dom själva fiskat. Baren gick bra så den dagen gjorde vi ett par hundra och det var med kärlek vi tittade på dessa införtjänade escudos. Två dagar senare så åkte vi ut med dom och några andra vänner för provfiske. Guarda Fiscal glodde lite misstänksamt på oss eftersom det var dessa herrar som höll koll på allt men vi kom ut till havs och lade oss och drev i värmen. Vattnet var helt stilla och förmiddagen led mot lunchen som bestod av grillade sardiner potatis, färsk sallad samt sangria som var gjord med sprit i. Totalt var vi väl ca 6-7 personer ombord varav fem (betalande). Följande sak kom att hända. Allt skedde med blixtens hastighet. Jag satt och stirrade på vattenytan och som vanligt letande efter hajfenor. Plötsligt såg jag en fena komma mot fartyget och goda råd var dyra. Jag rusade upp och skrek samt grep min harpun som var ca 5 meter lång för att i ett desperat försök att harpunera hajen när den passerade båten. En haj är reklam och sedan spelar det ingen roll hur den är fångad. Alla stirrade på blåhajen när den lojt var på väg att passera under båten och jag med ett vrål slungade harpunen mot den. Döm om min förvåning när vi ser harpunen skära ytan och försvann in i hajens huvud på akterkant och ett vrål av lycka hördes över hela havet. Den var inte mer än två meter men lyckan var fullständig ombord. Det var två äldre gubbar med och dom blev så lyckliga över händelsen att dom på stående fot utförde the harpton dance. Det var något som liknade en indiandans men med en blodig harpun och runt en blodig hajkropp på däck. Drickat flödade ombord och jag lovar att vi gick plus den dagen, alla var överlyckliga och det här ryktet spred sig som en löpeld efter Algarvekusten. "Den gula och svarta båten hade fått en haj." Detta är gratis PR.

NU gällde det att få tillstånd med en jäkla fart och jag talade om för min kompanjon i Sverige att nu gör jag detta själv. Först behövdes en firma. Genom Holländaren som var med på fiskafänget så träffade jag en annan holländare som var bosatt därnere och han i sin tur var gift med en Svenska och dom hade en kompanjon som var Portugis och kunde fixa det mesta. Dom var även ägare av det stora golfspelarstället i Algarve.

På följande sätt fixade jag ett företag utan att det kostade mer än lite stämpelavgifter etc. Enligt lag var det förbjudet enligt den nya grundlagen som kom till under kommunisternas övertagande av ordningen i Portugal; Att en utlänning äger ej rätt att bilda firma men om han mot all förmodan har gjort det så var det tillåtet. Med detta i huvudet så gjorde vi följande, jag köpte en officiell bok och satte i alla skattemärken och skrev under den med mitt namn och allt var perfekt men nu gällde det att myndigheten skrev under utan knot. Portugisen som kunde fixa allt gjorde följande, Vi åkte till stadshuset i Loule och valde en av köerna som stod där för påskrifter. Han visste att den som satt där var slö och skrev alltid på utan att kolla. När det var våran tur så slängde han fram boken men jag stod där också och killen tittade inte ens upp och han samtalade med någon som stod bakom. Han skrev på varje sida utan knot och skickade tillbaka boken och skrek "NÄSTA". Märkligt men nu var grunden till fiske redan klar och nu gällde det tillstånd att gå ut och börja fiska och det tillståndet kunde bara Chefen för marinkommandot i syd ge och det var en Kommendör. Honom kände jag inte.

Däremot Carlos kände jag och hans pappa var Amiral i Lissabonsområdet.

Carlos ordnade så att jag fick audiens hos kommendören i Faro. Det var med stor nervositet jag följde med dit. Efter en labyrint av vakter så stod jag utanför en dörr som verkade vara 4 meter hög och allt i omgivningen talade om vilken sjöfararnation Portugal var och är. Denna kommendör var även taktisk chef för Natobevakningens södra flank mot Afrika. Snacka om att jag kände mig liten när jag stod där som en äventyrare ifrån Sverige och bara kunde Engelska. Dörren flög upp och jag fick följa en vakt genom ett underbart rum med sådana fantasiska saker runt om att det varit värdig ett museum. Där på andra sidan ett magnifikt skrivbord satt kommendören iförd en perfekt vit uniform med massor av medaljordnar på bröstet och jag kände mig fattig i mina brallor med skjorta. Jag hälsade och talade om vem jag var och varför jag var det jag var samt vad jag ville göra. Jag fick redogöra för massor av saker och han frågade om en utländsk fiskebåt med utländsk flagg fick köra turister i Sverige. Vad svarar man på detta! Jag sade att med det krångliga Sverige skulle det aldrig gå eftersom där tittar man på den paragraf som passar bäst och säger nej och man letar inte fram en som kan hjälpa och stötta en sådan grej. Det var med andra ord otänkbart att göra det i Sverige. Jag sade också att jag inte trodde någon var så dum att han skulle åka dit för att göra detta för då skulle inte jag vara här. Han gillade svaret. Då kom frågan om var jag lärt mig att skjuta kanon. Jag talade om för honom att jag varit marinofficer och varit på ubåt samt attackdykeriet mm. Han reste sig upp och kom runt bordet och tog min hand och förklarade att han också hade varit Ubåtsofficer och det skulle vara med en stor glädje han skulle försöka utverka ett tillfälligt tillstånd på fiske. Han kändes som en vän när jag lämnade platsen två kilo lättare. Två dagar senare kom ett bud ifrån hamnkaptenen med en FISKELICENS som gällde tills vidare.

Vilken fest det blev och troligtvis under den natten blev vår son till hm.

Lyckan var fullständig och ryktet gick som en löpeld efter Algarvekusten att nu skall hajen upp med SNAPPER!

Den 8 maj 1977 är registrerad som första officiella dagen. Vi gjorde dagsturer och utfärden tog normalt ca 1 timme eller tills jag såg fenor av haj. Vi fick stora mängder blåhaj en och annan Mako samt en vithaj och Hammarhajar. Antalet haj mellan Maj till oktober blev 464 st och ingen räknad under 1,5 meter. Den största var en hammarhaj på ca 5-6 meter, den var stor.

Historien om den är; Damen som äger RITZ hotellen i Portugal hade ringt och bokat Snapper för en hel dag och dom var ca 25 stycken. Jag gick lite längre ut än vanligt och letade efter hajfenor alla spön stod på däcket och folk hade det lugnt och skönt och min gode vän Carlos var med ombord vilket han vara då och då. Plötsligt när jag sitter och styr så får jag på avstånd se en fena över vattenytan som verkade att vara nästan en halv meter hög. Min kropp började skaka av adrenalin och jag ropade att haj i sikte. Jag förstod att vi inte skulle hinna få ut agnen men att hajen skulle fångas det var självklart. Jag skrek åt Carlos att ta över styrningen under tiden jag gjorde mig redo för harpunering. Carlos kom in i styrhytten och såg hajen och jag sade åt honom att köra rakt på hajen. Jag glömde i upphetsningen att tala om hur man stoppade fartyget! Folk var upphetsade ombord men man kan lugnt påstå att jag var i form. Jag såg mig själv som något speciellt när jag ställde mig längst fram på förstäven med harpunen i högsta hugg. Den var specialkonstruerad och var gjord så att skaftet skulle släppa och kvar blev linan till själva harpunskaftet. Jag hade två ombord och en följde mig to bitter End of fishing.

Avståndet till hajen minskade och det var klart och vindstilla så alla ombord kunde se allt som skedde. Precis när hajen skulle dyka ner under båten så utan att tänka på denna fruktansvärt stora varelse så slungade jag harpunen och jag såg och minns än i dag hur vackert det var att se den framrusande spetsen porlande åka ner mot hajen och hela spetsen som var ca 40 cm lång slog rätt igenom mittemellan framfenorna. Det blev ett fruktansvärt ryck när båtens fart kolliderade med hajens tyngd men jag vägrade att släppa taget. Hajen åkte på styrbordssidan och alla spön som stod där vräktes omkull och jag kanade på däck akteröver. Folk skrek och alla snubblade på varandra i sin iver och min häck brände när jag åkte akteröver, Carlos visste inte hur man stoppade maskinen och jag sade mig själv att jag släpper ta mej fan aldrig taget. Detta var mitt livs chans. Allt detta sker på sekunder men tiden tycktes stå stilla alla var så annorlunda men när hajen kom tvärs styrhytten så reste den sig upp ur havet och jag tyckte hans ögon stirrade på mig när han gjorde ett kast och bet av harpunrepet och sedan sjönk. Luften gick ur mig jag skakade där jag låg på däcket med baken full av stickor. Vi var tvungna och stoppa på platsen och ingen visste hur stor hajen var jag hade sett huvudet över relingen men en del påstod att den var större än Snapper. Ett sånt påstående skall aldrig dementeras eftersom ryktet är bra reklam. Hela dagen var räddad. Alla ombord bedyrade att detta var en upplevelse som få är förunnat att vara med om. Mitt ryckte som hajfiskare spreds över kontinenten. Några dagar efter händelsen med hammarhajen fick jag reda på att fiskarna i Portimao hade fått en död hammarhaj i sitt nät och hajen var den största som observerats på Algarvekusten. Dom visade harpunen som hittades i hajen och det var min harpun och hajen var över 5 meter lång.

Jag fick även en signal ifrån turistministeriet om att sluta fiska haj eftersom turisterna kunde bli rädda… Det ni. Vi hade temporärt anställt en gammal fiskare som specialist på bottenfiske och han hette MANUEL osv. Vad vi inte visste var att den mannen var en mycket känd poet i Portugal. Han var mycket förtjust i visky men eftersom det var en lyxvara då i Portugal så varje gång vi tog något att dricka så fick han vanlig brandy av bättre märke. Manuel var så happy när han fick sin visky.

En gång under tiden i Portugal höll det på att gå åt skogen. Vi låg ute och hade ca 20 turister ifrån Skandinavien med oss när maskinen havererade utanför klipporna ost Willmoura. Det rullade våldsamt och vi drev sakta men säkert mot klipporna och jag förstod att allt skulle gå åt pipan. Jag försökte ropa på Carlos patrullbåt "DOM ALEXIO" men inget svar. Jag fick dålig kontakt med någon marincentral och bad dom på dålig portugisiska att söka Carlos. Dom fann honom hemma i duschen och han bodde i Portimao och fartyget låg där också. Carlos sprang ombord och ropade upp mig och talade om det prekära läget. Han lovade att komma. Mörkret började falla och vinden pressade mig närmare och närmare. Flera personer grät ombord och många var sjösjuka eftersom vi drev tvärs. Vi kunde nu höra klipporna och dånet ifrån sjön när den gick i närkamp med land. Jag tyckte nog att det kändes pyton. Men så kom ett anrop på radion ifrån Carlos att han bara hade 15 minuter kvar. Vilken glädje. Jag misstänker att det fanns dom ombord som tackade han ovanför oss vid det tillfället. Vi blev inbogserade till Marinan i mörker och blåst och jag tackar än i dag den mannen och hans besättning för hjälpen och jag kommer ihåg att vi ordnade en fest för dom som slutade i att vi gav varandra våra flaggor med påskrifter. Min har jag kvar än i dag.

Dagen efter händelsen satt jag på en buss mot Lissabon för att köpa reservdelar till maskinen. På kvällen var jag tillbaka och under natten lagade jag allt och på morgonen var det dags att gå ut igen. Fisket gick mycket bra och jag minns en söndag när vi hade spiesgäster att gå ut med och som vanligt så det där med bokningar stämde aldrig och det kom ungefär 50 stycken. Min licens gällde 20 st. Jag försökte förklara men folk blev som galna en del försökte hoppa ombord och det höll på att bli slagsmål ombord men till slut lyckades jag kasta loss med 27 stycken ombord. Även den dagen blev lyckad i hajfångster. Vissa dagar kunde vi få upp till 25-30 haj av hyfsad storlek. Mest blåhaj.

En gång minns jag att Vingresor kom till båten med en buss fiskegäster och guiden kom till mig och sade; Teddy, hoppas att du kan göra dessa människor glada för dom har klagat på allt och allt är fel och vi vet inte vad vi skall göra men hoppas att det funkar här.

Gänget satt ombord och såg allmänt sura ut och mina berättelser såg ej ut att gå hem så när det var lunch så sa jag till Rosario att pytsa i vodka i Sangrian så vi kanske kunde få fart på dom. Och tamefasiken blev det inte fart, vi hade roligt och vi fick massor av haj på några timmar. Dom festade på det sättet som enbart svenskar kan göra, så när vi kom in och guiden kom med nervösa kliv ombord och fick se gänget så blev hon förvånad. Dom som stod upp sjöng för fulla muggar och dansade och spred superlativ omkring sig över hur bra allt var och 4 stycken fick vi bära till bussen. Detta var skoj och särskilt när Vingresor frågade hur det kom sig att folk kunde skifta så och numer satt på hotellet och skröt över hur bra allt var. Det kändes som en belöning för mig. Även med Kuoni resor gick det bra och chefen för dom kom ombord för han ville titta på fartyget som alla talade om hemma i Tyskland. Han tyckte att det var en bra grej och frågade deras platschef därnere hur många resor dom bokade hos mig och han sade ca 2 resor i veckan. Han svar blev att minst fem skulle det vara och så blev det mot slutet. Dom svenska byråerna fick det som blev över. Folk bokade båten redan i Belgien, Holland England samt tyskland. Problemet var att vi var små. Vi var lyckliga men fick inte mycken peng över eftersom vi hade skulder och det gick ihop allt var mycket bra och vi blev lovade livstidlicens på fisket till nästa år men det blev aldrig så eftersom jag gjorde mitt livs största tabbe då och förlåter mig aldrig över att det skedde. Lyckan och framgången steg mig troligtvis åt huvudet och sökandet efter den maximala spänningen slet i min kropp och kosta vad det kosta ville. Det kostade också men min dröm är att ännu en gång få göra det i Portugal.

Alla dagar jag fiskade finns fortfarande väl dokumenterade i en bok likaså vind vågor samt antalet fisk osv.

September kom och det började minska med turister och jag såg ännu en fattig period framför mig. Jag blev visserligen lovad en och annan tur under vintern men tyckte ändå att jag skulle åka över till Afrika och Gambia för att prova lyckan för att sedan komma tillbaka i april och börja på nytt. Det lät mycket bra för pengarna vi tjänat skulle räcka till Gambia och jag var lovad att få starta där.

Den 23 september kastade vi loss från Portugal och styr mot undergången för fartyget. Ombord var det jag samt min fästmö Rosario och en Engelsman som sade att han var en sjöman (men var det inte tyvärr) samt hanns flickvän. Jag och han var simkunniga men inte Rosario (som var gravid) och hans tjej. Hunden Vodka var simokunnig förstås. Etappmålet var Lanzarote…

Avsnitt 6