Birger Lindberg f. -22

Birger Lindberg berättar

Jag föddes 1922 och vägde 5 kg och var synbarligen normal.

Min skolgång var normal och jag fick även genomgå realskolan vid Gävle Borgarskola.

Med släta betyg avslutades skolgången och jag följde broder Nils råd att värva tjänst vid Marinen.

I juli 1939 började tjänstgöringen, tjänstegrenen radiotelegrafist.

Inte bara radiomorsering skulle läras, all sorts militär kunskap skulle inövas.

Idrotten var en viktig del. Eftersom jag från skoltiden visat fallenhet för handboll fick jag därigenom extra favörer. Handboll i Flottan omhuldades.

September månad anföll Hitler Polen. Den polska marinen sökte och fick skydd i Sverige. Vi hade vid Skeppsholmen 3 st ubåtar, Rys, Sep och Bug plus Dar Pomorsa. Eftersom tyskarna sökte och fick kontakt medelst morselampor med några av besättningarna måste polackerna isoleras för hindrande av utbrytning.

Jag och en annan radiomatros fick medfölja en färd med tåg till Stora Tuna där polackerna fick vistas hela kriget.

Stockholm var en plats som säkerligen lockade kunskapare från de krigförande länderna – man ville spionera. Det fanns uppmaningar överallt: "En svensk tiger, spionen lägger pussel." Alla fick tänka sig för.

Vår utbildning fortsatte med avbrott då olika grupper av förstärkningar inkallades. Liljevalks konsthall och Cirkus blev logementen. Man fyllde säckar med halm som folk fick sova på i avvaktan på sjökommendering.

Vi rekryter tränades så gott det nu gick i våra skolor. Snart placerades jag på förbindelsefartyget Marieholm. Där tränades vi i att sända på frekvenser som sades inte gå längre än till horisonten – UKV. Då vi blev bättre i sändning/mottagning fick vi betjäna kortvågen. Vi tillhörde flaggen, d.v.s. från oss sändes varningar för flyg, allmänna, varningar.

I augusti 1940 var första gången jag blev kommenderad att mönstra på ubåt. Dess namn var Hajen och den var då 22,5 år gammal. Själv var jag 18,5.

Ubåten Hajen låg vid Nya Varvet. Jag kom dit på kvällen och fick första natten sova mellan förliga torpedtuberna. Då jag på morgonen undrade varför jag hörde så dåligt fann jag att torpedolja hade runnit in i örat.

Min tid på Hajen gav många intressanta upplevelser. Vi gjorde många dykningar. Vi såg tyska plan på väg från Tyskland till Norge.

Vi såg många minor och sprängbojar som var minst lika farliga som minorna.

Hajenbåtarna var inte speciellt säkra om vi hade fått problem. Det fanns Davies-lunga men vem hade tränat sånt?

Det blev en kort sejour, tre månader, och sedan skolor i Stockholm. Nästa vår, samma båtar och på Västkusten. Denna gång blev det Valrossen med en friherre som kapten, allt gick utan problem.

Pansarskeppet Manligheten däremot råkade ut för sprängning vid minröjning. En ny sorts sprängdosor dödade sex värnpliktiga.

Vi deltog hela somrarna i begravning av ilandflutna döda människor. En fruktansvärd upplevelse var att bära gistna kistor med rinnande vatten över våra axlar. Det var svårt att känna sig ren efteråt trots duschning.

Förbindelsefartyget Marieholm tjänstgjorde som centrum för all trafik och hade många telegrafister ombord. Vi hade dessutom hand om chefen för kustflottans korrespondens.

Radiotrafiken sändes alltid mellan två kustradiostationer och repeterades, varigenom alla hade två möjligheter att ta emot och renskriva telegrammen. Förbindelseofficeren kunde på sitt fartyg tyda telegrammen och därmed kunde man lura fienden i sitt spanande.

På Marieholm fick vi öva sjömanskap och där ingick naturligtvis även segling. Vi seglade med s.k. tiohuggare – 10 åror. Dessa kunde även seglas. Vid ett tillfälle fick jag och Roland Kleine låna en segelbåt men fick order att hålla oss inom synhåll. När vi väl kom ut var seglingen förförisk. Vi kom till Årsta Havsbad, gick iland och tog oss en öl. När vi skulle segla tillbaka hade vinden mojnat. Då vi slutligen kom ombord blev vi upplysta av en skadeglad vakt att vi stod under rapport. I UO-mässen tog vaktens officer emot. Där fanns också radiostyrmännen Blom och Olausson, som ordnade upp "affären". Vi förvånade vakten då vi kom upp på däck med var sin flaska öl och såg inte alls ledsna ut

Att vara i Stockholm iklädd marinens uniform var inte så trevligt. Mer populär blev man på västkusten.

Idrottsverksamheten var ofta kraftmätningar mellan örlogsstationerna Karlskrona/Stockholm i lagtävlingar. Slagäntring på wire till fartyg från land, rodd med tiohuggare (4 man och styrman). Skjutning med olika vapen mot diverse mål och slutligen halvmils rusning till skjutbana där slutresultatet spikades. Tala om slit!

Ubåtsbesättningarna kom ofta till bra platser. Vi hade nog större frihet men också större ansvar, som en ubåtschef sa: "Ni är alla duktiga yrkesmän ombord, där man inte behöver vara så militärisk – men då det fordras skall ni vara bättre än de grupper vi har på skeppen." Om någon bland besättningen misskött sig kvällen innan bestraffades han av manskapsrådet.

Vi hade nu något yngre båtar – Delfinendivisionen, Nordkaparen och Springaren och från Karlskrona fanns Drakendivisionen med Gripen och Ulven. Det rådde goda förbindelser mellan besättningarna utom då det gällde idrott.

I hamn, mestadels Marstrand, låg vi kopplade till moderfartyget Tjelvar. Gotlänningen, kapten Bacher, var befälhavare i det civila. Ombord fanns logiutrymmen för oss alla samt även telefonväxel.

En dag blev kapten Barclay, vakthavande officer, larmad angående en misstänkt boj i Skärhamn. Han for dit och undersökte. Bojen befanns vara en engelsk magnetmina, som omedelbart bogserades bort för sprängning.

En annan dag kom minsveparen Starkodder in och förtöjde intill oss. En sprängningsolycka hade inträffat under en bogsering av en mina. Löjtnant Bernö fick ringa in till marindistriktet för att meddela att "förändan" hade kommit in under minan varvid denna hade exploderat. Tre man hade omkommit.

Då Tyskland hade öppnat krig mot Polen förstärkte Sverige sitt försvar och inkallade folk att besätta sina platser. Säckar fylldes med halm till madrasser, lokaler förändrades till logement. Överallt behövdes krafter. Skolarbetet fick vänta.

Äldre fartyg ställdes i ordning och påmönstrades. Sveriges marin utökades. I Polen segrade tyskarna - tanks mot hästar. Hitler triumferade. Stockholm var spioncentral. Hit kom all världens folk, på gott och ont. Våra beslutsfattare hade svåra tider, militären likaså.

Under tiden jag beskriver mina upplevelser strömmar minnena in och kommer naturligtvis inte alltid i kronologisk ordning. Jag ber om överseende med detta.

På Skeppsholmen hade vi extra, extravakt av rädsla för flygangrepp och fallskärmstrupper.

Som rekryt råkade jag att bli med i en beslutsprocess, som jag då inte riktigt fattade. Det hade bestämts att ett nytt örlogshem skulle anskaffas. Man hade sammankallat en massa officerare, bl.a. amiraler och kommendörer. Axel Ax:son Johnson, som hastigt besökte mötet, sade följande: "Om herrarna ordnar några basarer och skaffar c:a 50-tusen kronor så skänker jag på förhand 40-tusen och därmed blir köpet av hotell Atlantic möjligt". Därmed var allt klart och jag fick återgå. Den andre representanten för manskapet var korpral Lilja. Intet finns antecknat om vårt deltagande.

Ombord i förbindelsefartyget mönstrade en studentbeväring som medförde en underlig hund – en korsning mellan tax och stövare. Han lyssnade till namnet Pullman. Han förekommer senare i ett mindre trevligt sammanhang.

Sommaren 1941 inträffade den fruktansvärda olyckan vid Hårsfjärden då 33 människor omkom och tre jagare sjönk. Jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla.

Pullman hade varit på "inspektion" vid jagarbryggan och marketenteriet. Han sågs senare begåvad med en färsk, blödande arm. En besättningsman från Mariehamn hade sett hunden och omtalade vad han sett och ville att Pullman skulle skjutas, han hade ju ätit på en människa. Ingen följde hans förslag. Pullman försvann för mig i samband med andra äventyr.

Vi hade mycket goda relationer till fiskare och civilbefolkningen.

Fiskarna visste inte alltid vad som var farligt och inte. De kunde ha buntat ihop päronliknande plåtbojar och haft dem på släp. De hade lagt dem i närheten av marina enheter och försvunnit därifrån utan att få veta att de haft en sagolik tur som inte fått en explosion. Det var största sorten av sprängbojar, vattenuppkasten var imponerande.

Under 40-talet var vintrarna stränga. Isen bar och hela kustflottan var infrusen.

Vi fick öva hårt för att bli bättre telegrafister. Man fick arbeta hårt för att inte bortsorteras Allt hängde på förmågan att sända och ta emot Morses alfabet. Allt efter det att skolorna passerades följde befordringar och man blev nu "förste"ombord.

Vad är en ubåt?

Kanske bäst att säga, vad var en ubåt på den tiden. Numera är det mesta helt annorlunda. En ubåt kan gå i uläge i månader och är mycket större än på "min tid".

Torpedskjutning övades. Den beräknades kosta mellan 30-40 tusen kronor och vägde flera hundra kilo. Efter avskjutningen skulle den bärgas. Det var livsfarligt att komma mellan torpeden och ubåten.

Vi hade dessutom en 40 mm luftvärnskanon, som även kunde användas för flackbaneskjutning. Delfinenbåtarna hade sex kassar med vardera 2 minor att släppa på fientligt område.

I uläge kunde vi bara avhöra order via Grimeton radio. Deras högfrekvensmaskin, (Alexandersongeneratorn) nådde ned till 40 meter på västkusten. Observera endast morsetelegrafering.

En gång höll jag på att åka som en annan Mµnchausen till himlen. Jag hade order att lasta Lv-ammunition tillsammans med en värnpliktig.Vi hade linor och ett enkelt block som drogs över avbärare till pejlen och därifrån ner till manöverrum. Vi lade bara en enkel slinga runt lådan, som efter två lyckade försök rappade ur. Föll ned på kompasskyddet och lådan slogs ut på durken och ammunitionen likaså. Var säker på att all lastning gick mycket försiktigt tillväga efter detta. Jag hade fått en läxa. Ammunitionsdurken var öppen så det hade kunnat bli en ordentlig smäll.

Vid tiden för Ulven-olyckan

1943 var jag som vanligt på västkusten, ombord på Delfinen. En överenskommelse var att jag enbart seglade på ubåt och på denna kust. Jag gillade det allmänna "klimatet" här, flickorna trevligare och den karga naturen passade mig. Kanske även möjligheterna till fiske.

Min broder Nils bodde i Göteborg och tog mig med ut på makrillfiske.

Han tjänstgjorde ombord Wilhelm R Lundgren, en räddningskryssare, som matros i Sjövärnskåren. Man kontrollerade den mindre sjöfarten beträffande rätten att befara våra farvatten.

I april fick vi på ubåtarna vara med om en stor upplagd skjutning med torpeder mot Manligheten. Övningen varade i tio dygn. Vi placerades inom svenskt område med stora variationer med tanke på överraskningseffekt. Vi hade hållit på cirka 8 dygn och hela tiden haft besvär med måltider eftersom torped-skjutningen tog allt utrymme.

Vi hade små utsikter att sitta då vi skulle äta. Allt var nedsmutsat med olja/fett, övningen var ju huvudsak.

Torsdagen den 16 april, hade vi just avslutat middagen i uläge och skulle gå upp till ytläge. Vi stelnade till då vi hörde wirars skrapande på däck. Inget mera hände men detta var onaturligt. Just denna stund var olyckstillfället för Ulven, som var i samma ruta och i samma minfält.

Dagen efter skulle vi radiotelegrafister följa med ett fartyg till Göteborg för månadsprov. Vi tänkte då inte på att Ulvens folk ej hade anlänt.

I Göteborg fick vi inte gå iland utan fick i stället lasta ubåtsbärgningsmateriel. Först då meddelades att Ulven saknades. Nya Varvet var nu en myrstack med alla som sattes in i arbetet för efterforskning. Allt flytande skulle till sjöss.

Vi fick vänta till natten innan vi hittade våra resp. ubåtar men sedan var karusellen igång. Ombord i Delfinen skrevs allt i radioväg ned för att hålla befälhavaren underrättad. På en vecka skrevs mera än vad flera år tidigare skrivits i journalerna.

Plötsligt rapporterades att Draken blivit beskjuten av en tysk hjälpkryssare då den kom upp till ytan innanför Vinga. Den hade inte fått några större skador men fick dykförbud.

Nordkaparen hade "hoppat till" då ett handlod på 16 meters djup träffat en mina. Ubåten tog in vatten vid nästa dykning och gick till Göteborg för reparation. Springaren hade skjutit bort torpeder och blev förbjuden att dyka i fältet. Gripen såg jag aldrig till men däremot Delfinen. Vår båt dök hela tiden 2 timmar och 2 timmar spaning från ytan. Inget av vikt hände annat än att det i radiohänseende var lugnare under ytan, dit inte så stor radiotrafik nådde.

I ytläge skrevs det. Vi hann aldrig skriva ut meddelandena på blankett utan använde två journaler att omväxlande visa/skriva i.

En dag slog vår torpedmästare med en slägga mot skrovet och lyssnade spänt. Jo, han fick svar, men det var från aktern, där maskinchefen gjorde samma i tron att det var Ulven som gav signal. Detta reddes upp ombord men hade också avhörts från Vinga hydroforstation, som naturligtvis meddelade pressen som med stora rubriker skrev "Männen i ubåten lever".

Tänk så mycken oro, omväxlande med hopp som tändes och släcktes. Vad tidningarna skrev vet jag inte, men vi hörde alla radioutsändningar. Det var tryckande att stå i tornet och spana ut över sjöarna. Det blåste hårt, nästan storm. Man tänkte sig lätt in i Ulvens situation. Vad kunde vi göra? Där var fullt med fiskebåtar som hjälpte till att söka, överallt fanns hjälpsamma människor. Man höll förböner och all möjlig ockultism.

Efter en vecka avbröts detta slag av sökande. Vi gick in mellan öarna och fick strax en barkass från Manligheten som förtöjdes. Det verkade som en svarta-börs-båt, fylld med mat och allt det vi saknat. Vi hade ju direkt efter skjutningarna gått ut i sökandet, utan proviant. Det som fanns under sökandet var enbart rester.

Vad gör man med människor, vars vänner försvunnit? Det bästa vore en hård torpedskjutningsövning och detta gjordes.

Under tiden som vi gjorde vårt "för att glömma" fortsatte efterforskningarna med olika svepmetoder utefter bottnarna. Många fiskares trålar förstördes och då äntligen ubåten återfanns, trodde man det inte förrän dykaren medförde Ulvens flagg.

Efter Ulvenkatastrofen hade vi, fem kvarvarande ubåtar, samlats i Marstrand.

Vår uppbördsmaskinist hämtade sprintar som skulle till för att Belos dykarklocka skulle hållas fast vid ubåten. På fem ubåtar passade endast 3 av dessa fem sprintar.

I augusti bogserades Ulven, hängande i brokar, av bärgningsfartyget till Eriksbergs flytdocka. Då K.G Hamilton som förste man gick ned kunde han konstatera att stora skador uppstått av sprängning, speciellt i torpedrummet där alla sönderslitits. Akteröver hade vattnet med full kraft dödat de som påträffats. Även akterut i maskinrummet hade omedelbart allt förstörts.

Man hade blivit sprängda i samband med måltid och eftersom man då inte alltid drar luckor enligt order (man måste ju passera så ofta) hade hela besättningen dött. En tryckhöjning med 5 kg och med en vattenström i följe med samma tryck kan ingenting stå emot. Fartyget var även bräckt under förliga luckan.

Så mycken galenskap som man spred via radio/press hade väl aldrig tidigare upplevts: Folk i aktern hade påträffats knäböjda i bön i väntan på hjälp.

Ljt Westergren skulle ha skjutit sig i kojen. Detta och en massa andra felaktigheter spreds.

Mitt liv fortsatte sedan ombord på minsveparen Bredskär. Jag mönstrades ombord efter det att gotlandsbåten Hansa torpederats på resa till Gotland, varvid 84 personer omkom.

Bredskär skulle bl.a deltaga i konvojering i slutet av 1944-45.

Allt verkade lugnt och sällan inträffade något oroande till den dag då vår hydrofornist uppfattade ljud från ubåt. Detta meddelades konvojchefen på en jagare som kom emot oss och avlossade salvor med sjunkbomber (som nästan träffade oss). Området belades med sjunkbomber med omväxlande djup.

Man såg vattenuppkasten och kunde inte låta bli att känna med de som fanns där nere i sin ubåt.

Mina knän började krångla, jag kunde inte längre förflytta mig i en lejdare. Jag hamnade på Karolinska sjukhuset och genomgick min första knäoperation. Blev snart befriad från min militärtjänst efter nära sex års tjänst.

Jag glömde att utnyttja alla de förmåner man kunde ha fått efter denna långa tjänst.

Jobb väntades i radions tjänst med början vid Nya Varvet 5 juni 1945.

Andra minnen.

Man kunde råka ut för lite av varje i flottan på den tiden. Förr rådde pennalism, d.v.s. förtryck och du hade bara att göra vad som befalldes. När den stora inkallelsen inträffade kom f.d. "saltingar" in och de beslutade att allt som kunde hänföras till pennalism skulle stoppas. Vi hade det således mycket lättare. Detta till trots hände sig att en "äldre" ville ha fika på min bekostnad. Jag bestred detta och förklarade att han först måste "övertyga" mig ute på gräsmattan. Han ändrade sig.

Genom handbollspelet hade jag fått en del bekanta. Bl.a. "Slaktarn". Han lovade att var och en som ev. var dum mot mig skulle få en specialbehandling av honom. En sådan "frisedel" kunde tydligen ha varit värdefull tidigare.

På Skeppsholmen tränade vi inte bara handboll utan all sorts idrott. Boxning tränades vi av John Andersson, en f.d. proffsboxare som vid en match med Olle Tandberg hade besegrat denne. John arbetade som städare på Skeppsholmen.

Av en person, E. Stark, fick jag stryk i två månader. Men sedan träffade jag honom perfekt och han blev utslagen – kvitterat.

När man "minns tillbaka" är det ofta saker och ting man "tar till sig". Sådant man läst om och som man gör till en egen händelse. Detta handlar om "Westfalen", ett verkstadsfartyg på väg från Norge till Tyskland. Fartyget råkade ut för en minsprängning vid St. Pölsan.

Våra ubåtar låg i Marstrand. Jag tror att det var senhöst. Ryktet spreds att en minsprängning hade ägt rum. Vi gick upp på berget för att undersöka om vi kunde upptäcka någonting.

Vi fick strax order att gå ombord och ut i den grova sjön. Vi fick order att hålla utkik och upptäckte några lik som matroserna försökte fånga upp. Detta misslyckades delvis då flytvästarna gled av och liken försvann i djupet. Vi fick så småningom ombord tre lik. Jag fick ta hand om vad man fann i fickorna för identifikation. Jag fick senare order att gå till stadens bårhus och medförde en fokuslampa. Då jag lyste över dem som fanns i bårhuset gav de intryck av att röra sig. Det var med stor ängslan jag lade föremålen vid fötterna på ett naket lik och skyndade mig därifrån.

På väg mot hamnen mötte jag vår förste officer, Rutberg, som frågade var jag hade varit och jag fick då veta att det vid strandverket fanns ytterligare 60 lik.

Nästa dag kom ett fartyg och hämtade 90 lik däribland en del norrmän. Norrmännen hade hållits under däck och inte släppts ut. Hur någon enstaka ändå kommit i sjön förstår jag inte.

Det fanns en norrman som lär ha vaknat till liv, som då han blivit återställd, skulle döda alla tyskar som nu levde i Marstrand.

Efter krigets slut har tyskarna tagit hem "de sina" som har fått en gemensam grav i egna landet.

Satt i min radiohytt och tänkte på vad mina föräldrar skulle ha känt om man i en försändelse sänt följande: En rökpipa, en tobakspung och en 50 pfenning-slant, som en hälsning från sonen.

- Ubåtsklubben i väst