En dramatisk ubåtshändelse från svenska ubåtsvapnets ”barndom”

 

Nedanstående berättelse är hämtad ur dagboksanteckningar förda av Elisabet Johanssons morfar som hette Harald Teodosius Ehlin och var född 2 april 1889 och dog 16 april 1966.

Elisabet som lämnat underlaget till Göran Korch i veteranbesättningen på museiubåten U 3 i Malmö är bosatt i Limhamn.

 

I slutet av 1916 övergick jag till uvapnet, för att ytterligare utbilda mina maskinella kunskaper.

Det var att sätta sig på skolbänken igen. Läsa förbränningsmotorer och elektroteknik, dessutom företa torpedlära, geostatik och stabilitetslära. Torpedskrivningar och läsning av torpedlära var hemligstämplade. Efter lektionerna inlåstes papper och böcker och våra fickor visiterades. Dessutom hade vi gett löfte att ej för utomstående yppa något av det som rörde tjänsten. Skolan varade i 6 månader. Sedan började undervattenbåtsberedskapen. Till börja med fick vi genomgå fartygskännedom. Tankars fyllning, tryckluftens användning för utblåsning av tankar och startning av motorerna. Elektriska batteri, laddning och skötsel, inställning av torpedernas skjutningar, isärtagning och ihopsättning av telefoner och peireskop ar.samt gyroskopets funktioner. Navigation och dykningar. Övningar i mörkret att finna rattar, spakar och ventiler, och för övrigt utföra manövrar rutinmässigt i mörkret.

Efter teoretiska och praktiska kurser blev jag kommenderad som torpeduppbördsman på undervattensbåten no 2, tillhörande femte divisionen, stationerad på västkusten.

En övningsdykning utanför Vinga, i och för sig en vanlig dykning, men höll på att bli en katastrof. - - Chefen kommenderade klart för dykning. Allt löst på däck stuvades ned i undervattenskroppen. Uppbördsstyrman rapporterade ”klart för undervattensgång”. Förliga torpednedtagningsluckan tornluckan stängdes och tillskruvades, samt slussventilen för dieselmotorskorsten. ”Fyll förliga och aktra barlasttankarna”! Fyll Centertanken! Full fart framåt! Horisontalrodren på nedgång!

Djupvisaren visade 5 mtr. – 10 -15 – 20 meter.

Stäng Centertanken! Maskintelegrafen signalerade stopp och elektriska motorn stoppades.

Vattnet strömmade  fortfarande in. Djupvattensvisaren ökade och visade 25 – 30 – 40 meter. ”Ordern Blås ut Centertanken! Trucket på det reduserade luftkärlet visade 4kg/cm2. Utombordstrycket var högre eller 45 meter varför vi fortfarande sjönk.

Vad var att göra? Nu börjar vattnet läcka in genom förliga torped- nedtagningsluckan, ubåten sjönk fortfarande och vattnet genom luckan ökade genom det höga trycket. Så kändes en lätt törn och fartyget kom i lutande ställning, vi stod på botten. Djupvattensmätaren visade på 54 meter. Alla ombord voro som lamslagna. Skräcken lyste i ögonen. Vattenläckan ökade. Utdunstningarna från de 20 manna besättningen kändes frän och kvalmig. Ångesten var ej att ta fel på, svettpärlorna droppade från oss. Vi var dränkta som kattor! Allas blickar var riktade mot nedtagningsluckan, där vattenstrålen blev allt kraftigare.

Torpedrumsdurken börja likna en kokande smältgryta, på grund av att det salta vattnet spolade över de elektriska batterien, som var plaserade under Torpedrumsdurken. Batteriet blev totalt kortslutet och syreångorna började lägga sig på bröstet. Det blev svårt att andas. Vi tyckte att hela helvetet brakat löst över oss. Ingen changs att komma upp till ytan. Innestängda som vi var fanns ingen möjlighet till räddning. Nej vid ett sådant tillfälle var inget annant än att avvakta dödskampen. Någon förbindelse med moderfartyget var ej möjligt. Den tiden fanns ej radio ombord.

Den enda förbindelsen med vattenytan var telefonbojen, som lösgjordes, men innan den blivit upptäckt ha vi varit kvävda eller dränkta.

Som genom ett trollslag och en stark förnimmelse, rusa en av besättningen fram till spaken för bly – lös – kölen, rycker ett kraftigt tag och kölen lösgöres. Båten kränger och ställer sig på nosen i 30 graders vinkel och höjer sig sakta med aktern före mot ytan. Vi voro räddade!

Det som vi tyckte vara timmar därnere på botten, var i själva verket blott en kort stund. Det var ändå hemska minuter.

Det blev en grundlig undersökning. Vid dockningen visade sig, att ett fisknät med vidhängande sänken fastnat i bottenventilen.

Kvar i ubåten stod jag till slutet av år 1918, då jag lade in om avskedsansökan, men fick den ej beviljad förrän på nyåret 1919.

 

Vid flottan hade jag haft många goda och trofasta kamrater och vänner. Det var med vemod jag lämnade dem, för att aldrig råkas mera. En del av mina kamrater har jag påträffat här och där i sevila livet. Under min tid vid flottan som varade närmare 11 år har jag många glada minnen.

De tråkiga minnena har jag sänkt i glömskans hav. Återstår nu att möta civila livet som i många år hägrat för mig och som jag drömt om att bli en fri man, fri från det militära oket där disciplin och inriktning gjorde mig till ett nummer och en robot.

 

Jag var nu fri och väntade mig nya upplevelser. Det första jobbet blev på Bergsunds Mek Verk. Som garantimaskinist, på de båtar varvet levererade Bersundsmotorer i. Beordrades att gå i m/s Brage av Norrköping på 500 ton, med en 350 hästars motor i. Tjänstgjorde där i 9 månader. Resorna sträckte sig till Leith i Skottland och Blyth. Resorna från England hade vi kol till ostkusthamnar såsom Vestervik, Norrköping och Stockholm.