- Ubåtsklubben i väst
Göran Wallgren berättar
Det är på sensommaren i slutet av 50-talet. Efter en intensiv utbildningsperiod hade vi påbörjat en krigsmaktsövning.
Ubåtarna låg utspridda i sina rutor i norra Kalmarsund och väntade på Fi i form av kryssaren Tre Kronor i följe av ett antal jagare.
Under flera tidigare skjutövningar hade chefen haft otur och inte kommit till skott eftersom målfartygen bara perifert passerat genom vår ruta.
Under gunrumskvällarna led han av att höra om kamraternas lyckosamma anfall och han var nu riktigt på hugget för att äntligen komma till
skott.
Vi hade för testning som den första ubåten fått installerat ett elektromekaniskt centralinstrument, som skulle ersätta räknestickan vid beräknade av skjutelementen. Torpederna kunde ännu inte styras
men just innan skott ställdes en beräknad girvinkel in.
Centralinstrumentet var stort som en komod och inkräktade storligen på det begränsade utrymmet i manöverrummet.
Chefen var inte alls road av att ha fått pjäsen ombord och misstrodde totalt dess tillförlitlighet för att inte säga användbarhet under
anfall.
Klockan var fem på morgonen och som 3.O var jag VO och manövrerade båten uppe från tornet. Timmar hade långsamt förflutit utan någon aktivitet då chefen kom upp för att ta sig en titt. Han snurrade runt med periskopet och siktade plötsligt något. Kryssare i sikte ropade han och för att få min bekräftelse greppade han mig i axeln och slet fram mig till periskopet. Jag hann inte mer än en hastig titt innan han föste undan mig igen. Visserligen hade också jag sett något men
kunde inte bekräfta att det var kryssaren som siktats. Chefen hade emellertid bestämt sig, beordrade klart skepp och anfallet påbörjades. Hans angivelser om målfart, målvinkel, bäringar m.m. rapporterades ned till TO, som matade in dem i sin nya leksak.
Samtidigt assisterade jag chefen i tornet med den gamla hederliga räknestickan.
Spänningen var hög, äntligen hade vi chansen att sätta ett skott i stäven på den zick zackande kryssaren. Då började TO rapportera tillbaka att något var på tok.
Han fick ingen lösning på sin ekvation. Instrumentet visade målfart noll.
Efter en stunds argumenterande ansåg chefen att instrumentet var helt värdelöst och fortsatte resolut anfallet. TO ville emellertid inte ge sig så fort men avbröts av att chefen resolut slängde igen den nedre tornluckan.
Under tiden arbetade jag febrilt med min sticka men fick inget att riktigt stämma. Till sist säger jag "Chefen, jag får också målfart noll!" Han stirrar på mig en sekund och utbrister " Du är lika kass
som den där burken, jag ser ju bogsvallet, minst 28 knop." Han arbetar frenetiskt vidare, periskopet åker upp och ned, men målfarten förblir noll på stickan.
Torpederna är nu klara, spänningen i båten på toppen, och så kommer det från chefen : "Tub Ett fyr".
Vi gör undanmanöver och går ner på större djup. Chefen är nöjd med anfallet men det är på något sätt lite för tyst omkring oss, inga propellerljud. En koll hos hydrofonisten uppdagar att han inte har
någon omedelbar kontakt. Förbryllad beordrar chefen periskopdjup.
Några timmar senare lyckas vi bärga torpeden uppe på stranden på Blå Jungfrun.
Tablå.
När vi lämnat ön och jag för sista gången tittade tillbaka kunde jag förstå att chefen i det tidiga soldiset trodde att han fått sikte på kryssaren, siluetten var snarlik .
