Gösta Sundin berättar

Gösta Sundin berättar!

Sex år med Kungliga Flottan

Varför valde jag att bli yrkesmilitär? Orsakerna var två. Eftersom det inte skulle bli fler storkrig i Europa beslöt Sveriges riksdag 1925 att bara halva årsklassen av de värnpliktiga skulle utbildas i fredstid. Den andra halvan samlades i den s.k. ersättningsreserven, så även jag. När andra världskriget bröt ut 1939 stod Sverige med 8 årsklasser av sitt bästa soldatmaterial, där endast hälften hade utbildning.

Den andra orsaken var den stora arbetslösheten, särskilt i skogslänen. De enda jobb som stod till buds var lite timmerhuggning vintertid samt några veckor som daglönare hos bönderna under sommarhalvåret. En daglönare fick 2 kronor om dagen samt lite halvdålig mat. Det var t.ex. inte självklart att det skulle vara smör på brödet, trots att detta producerades på gården.

Den 1 sept. 1939 var jag sysselsatt med kolvedshuggning någon halvmil från byn. När jag kom hem på kvällen hade min mor hört i radion att Tyskland anfallit Polen. Hon begrep förstås att både jag och min styvfar skulle komma att kallas in till landets försvar. Söndagen den 3 sept. 1939 talade Sveriges statsminister, socialdemokraten Per Albin Hansson, i radio till svenska folket och förklarade att ”Sveriges försvar är gott”. Det var nog den största lögn som någon politiker kommit med, även om dagens politiker inte precis vansläktats. Sveriges försvar var inte gott, det var inte ens dåligt, det var uselt. Detta framkom när man kunde läsa i pressen att en del inkallade inte kunde få en uniform utan fick nöja sig med de egna kläderna, prydd med en blågul armbindel. Andra fick sändas hem då inte ens gevär fanns till förfogande.

Själv hade jag funderat på att söka anställning i det militära för att få ett fast jobb. Närmast till buds var förstås det förband jag placerats i vid min mönstring, I 5, Jämtlands fältjägarregemente i Östersund. Av en tillfällighet fick jag i min hand en stockholmstidning, där Kungl. flottan, den hette så innan den blev socialiserad, annonserade att de skulle anställa 120 man den 1 november 1939. Man kunde välja på olika yrkesgrenar och flera av dem kunde leda till kunskaper, som underlättade en civil anställning. Det lät intressant, och jag rekvirerade upplysningsmateriel, som beskrev de olika yrkena.

Jag sökte anställning som eldledningsmatros och kompletterade min ansökan med de handlingar som erfordrades, nämligen avgångsbetyg från folkskolan, intyg från länsman att jag var ostraffad samt åldersbetyg från prästen i min församling. Sedan var det bara att vänta. I mitten av oktober fick jag brev från flottan att jag skulle inställa mig på Skeppsholmen sista måndagen i okt. för prov samt läkarundersökning. I brevet fanns även en enkel järnvägsbiljett till Stockholm. Der var så bestämt, att den som blev antagen men inte ville skriva under anställningskontraktet, själv fick betala sin hemresa. Glad i hågen och med biljett och 6 kronor kontant på fickan klev jag på tåget och begav mig ut i världen. Jag hade en moster i Stockholm, gift med en flaggmaskinist i flottan, och hon mötte mig på Stockholm C. Efter att ha tillbringat natten hos dem tog jag nästa dag spårvagnen till Skeppsholmen med flottans högkvarter i Stockholm. Vi aspiranter som inte bodde i Stockholm inkvarterades i kasern 2. Så förflöt veckan med olika prov samt läkarundersökning.

Flottan skulle utbilda ett antal radiotelegrafister. Dessa skulle ha avlagt realexamen, men det visade sig att man fått för litet antal sökande till denna utbildning. Några av oss andra blev tillfrågade om vi ville göra ett radioprov. Jag accepterade och provet blev lyckat. Efteråt tillfrågades jag om jag ville försöka bli radioman. Normalt var kontraktstiden 4 år, men eftersom utbildning till radioman tog så lång tid, 1 år, måste man acceptera att skriva på för 5 år. Jag accepterade utan tvekan. Flottan hade fått 120 nya rekryter, ”kaniner”, den lägst stående mänskliga varelsen som kunde tänkas. Min civila status försvann och jag var nu 3 klass sjöman vid 2:a matroskompaniet nummer 673. Den kontanta lönen var 50 kronor i månaden. Vi fick ut 35 kronor medan 15 sattes undan och sparades till den dag vi fick avsked. Det samlade beloppet kallades ”kommissarvet”.

Vår utbildning påbörjades och första veckan gick åt till att lära oss hela försvarets gradbeteckningar samt att göra ordentlig honnör. Det förelåg hälsningsplikt på alla från och med underofficer. Efter en vecka var vi mogna att släppas ut på gatorna i Stockholm, dock inte vi som bodde i kasern 2. Det hade utbrutit någon smittsam sjukdom där och vi fick stanna på Skeppsholmen ytterligare en vecka. Under utbildningsåret hade vi permission varje kväll mellan kl. 1700-2300. Vår viktigaste bok var rekrytundervisningen, ”kaninbibeln”. Vi blivande radiomän tillbringade förstås mycken tid på radioskolan, belägen inne på örlogsvarvet. Vintern 1940 blev en av de kallaste på många år. Stora inkallelser gjorde att vi rekryter snart sparkades ut från kasern 2 och fick först flytta in i det gamla uttjänta pansarskeppet Göta, som låg förtöjt vid kasern 3. Där fick vi för första gången lära oss att ”slingra en koj”, knyta fast de tampar som gjorde att kojens tre delar hängde ihop. Jag var förlagd i däcksplanet och dörrarna var inte allt för täta och det hände att snö tog sig in bland oss som kojade där. Efter någon månad fick vi flytta igen. Flottan hade hyrt in sig på Djurgården i Liljevalchs konsthall. I en stor sal satte man in 120 sängar så hela rekrytskolan fick plats. För att komma till Djurgården hade man lagt ut en pontonbro från Östra brobänken på Skeppsholmen. Fram på vårsidan fick vi blivande radiomän återigen flytta in i kasern 2.

Den 8 april 1940 på kvällen hade jag hälsat på bekanta och var på väg till Skeppsholmen. Vid brofästet utanför Nationalmuseet gick en dubbelpost med påsatta bajonetter på karbinerna och fyllda patrongördlar. Ingen kunde tala om vad som stod på. Uppkommen på logementet såg jag att varje säng var utrustad på samma sätt. Förklaringen kom nästa morgon den 9 april. Tyskland hade angripit Danmark och Norge. Danmark föll på 4 timmar, medan Norge kämpade ett par månader. Man kan gott påstå att paniken var nära. Det blev snabbutbildning på kulsprutegevär och handgranater, de senare av den gamla typen med träskaft. Dagen efter sattes jag och en kamrat ut med båt till Fjäderholmarna, där flottan hade ett ammunitionsförråd. Vi var fullt utrustade med skarp ammunition och handgranater. Jag kan inte minnas att vi fått några instruktioner, men vi begrep ju att det inte gällde att möta ett tyskt anfall utan förhindra sabotage. Det ryktades att ett antal försök till sabotage gjorts i Stockholm, bland annat hade en motorbåt försökt ta sig in på örlogsvarvet. Jag och min kamrat vankade av och an på Fjäderholmarna hela dagen. Ingen avlösning och ingen mat syntes till.

Först vid klockan 2000 kom en båt och hämtade oss. Våra kolleger i radioskolan hade varit sysselsatta med andra uppdrag och så småningom saknat oss och slagit larm. Någon invasion kom inte och allt återgick till det normala. En kort tid hade vi mörkläggning. De enda som hade olägenhet av detta var killar som var ute på stan under kvällstid för att ordna ihop det med flickor. Ingen kunde ju se hur motparten såg ut förrän man kom in och kunde tända ljuset. Det blev säkert både positiva och negativa överraskningar.

Gröna Lund öppnade som vanligt och Bellmansspelen skulle gå av stapeln. Arrangörerna förhörde sig på Skeppsholmen om man kunde tänka sig att ställa upp med en båt och några mannar för att öppningsdagen transportera huvudpersonerna Bellman och Ulla Winblad samt havsguden Neptun från Djurgårdsbrunns värdshus till Djurgårdsbron. Jodå, det gick bra.. Tio man, en av dem jag själv, ställde frivilligt upp och under befäl av en korpral hämtade vi ut en tiohuggare (5 par åror) på örlogsvarvet och tränade en dag för att rodden skulle stämma. På bestämd dag hämtade vi våra passagerare. Havsguden, Evert Taube, hade förstås en treudd. Färden gick bra tills vi närmade oss Djurgårdsbron, då Taube fick för sig att han, som varande gud, skulle ta befälet. Han reste sig upp i båten, men eftersom han var fulltankad var inte balansen den bästa och han var nära att gå överbord. Hade inte vår korpral fått tag i byxbaken på Evert hade vi fått ägna oss åt sjöräddning i stället för rodd. Vi kom ordentligt fram till bron, där våra passagerare flyttade över till en öppen, hästdragen, landå för vidare transport till Gröna Lund. Vi roddare fick vardera ett arvode om 5 kronor samt fritt inträde till Gröna Lund. Ett trevligt minne för oss.

Tysklands angrepp på Danmark och Norge resulterade i att svenska folket verkligen vaknade upp, och insåg att detta även kunde inträffa i vårt land. De ansvariga satte igång med olika aktiviteter för att stärka fysiken. Är det någon som kommer ihåg Riksmarschen? Det gällde att gå ett antal kilometer, antalet har jag glömt, och varje gång noterades detta. Alla som kunde gå ställde upp, och det tävlades mellan stadsdelarna om vilka som hade flest poäng. Allmän tjänsteplikt infördes för ungdomar mellan 15 och 20 år. Pojkarna arbetade i skogen eller på torvmossar. Över stora delar av Sverige utanför tätorterna byggdes höga torn av trä. Därifrån övervakades det svenska luftrummet och unga flickor rapporterade all flygverksamhet till luftskyddscentraler. Flickorna fick förstås ”smeknamnet” tornsvalor.

På Svenska Flaggans Dag 1940 skulle omvärlden få bevis på att Sverige kunde försvara sig. Alla militära och civila förband och grupper skulle samlas på Stockholms stadion. Stockholms örlogsstation skulle ha en paradtrupp om 40 man plus fanbärare och fanvakt. Det var närmast slagsmål om att få tillhöra truppen. All uttagning skedde på fritid och slutligen var vi 40 man som skulle trimmas för att göra ett bra intryck. Chef för truppen skulle vara skolchefen kapten Jarl Hamilton, en mycket strong militär. Efter några veckors träning var vi färdiga att inspekteras av Hamilton. I våra sjösäckar ingick en speciell sommarmössa, en monstruös skapelse som måste ha konstruerats av en bakfull mariningenjör en måndag efter en väl genomfestad veckoända.

Mösskullen var minst dubbel så hög som på den vanliga mössan och spändes ut av kluven rotting. Någon spefågel i truppen hade kommit på tanken att vi inför inspektionen av skolchefen skulle ikläda oss dessa sommarmössor. Hamilton kom och paradtruppen lämnades av till honom av vår talesman. Hamilton stirrade på oss en lång stund och utbrast: ”Vad i helvete är det ni har på huvudet?, ni ser ju ut som kockar hela truppen”. Talesmannen stod i givakt och svarade: ”Kapten, det vi har på huvudet är den sommarmössa som ingår i sjösäcken, och eftersom vi skall deltaga i den förnämsta högtidsdag landet har antog vi att vi skulle vara reglementsenligt uniformerade”. Hamilton funderade ett tag ”.men ni har väl egna mössor?” Jo det hade vi förstås, ”så där kan ni ju inte se ut, ni tar egna mössor och om någon inte har en mössa ser han till att skaffa en”.

Den 6 juni bjöd på ett strålande sommarväder med drygt 30 grader plus. Vi avtågade från Skeppsholmen och skulle

marschera via Blasieholmen och Nybroplan till Stockholms stadion. Kommen ett stycke på Nybrogatan kommenderade Hamilton plötsligt ”avdelning halt” och gick hastigt mot vänster gångbana.

Vi fick inte vrida på huvudet, men eftersom jag gick längst till vänster i ledet kunde jag se vad som utspelades. Hamilton hade upptäckt en värnpliktig från flottan som inte gjorde honnör för fanan, ett brott som närmast krävde dödsstraff. Jag trodde att Hamilton skulle spetsa beväringsmannen på svärdet, men beordrade honom att omedelbart anmäla sig i högvakten på Skeppsholmen. Vi fortsatte vår marsch och tågade som första trupp in på Stockholms stadion. SF-journalen filmade och hela inmarschen tog en timme. När alla var på plats stod det 10.000 personer inne på planen. Stadion var fullsatt och hela kungl. familjen satt på hedersläktaren. Oss gick det ingen nöd på, men en del trupper från armen var iklädda långa kappor och stålhjälmar. Det kunde bara sluta på ett sätt. Det hände flera gånger att någon knekt svimmade och störtade omkull. Vid avmarschen var flottan sista trupp som tågade ut. Vi hade då stått stilla i cirka 3 timmar. Återkomna till Skeppsholmen bjöds truppen på extraförplägnad, och det hade vi gjort oss förtjänta av.

Radioskolan avslutades med signalskola ute på Hårsfjärden med förläggning på Märsgarn. Ett par dygn sändes vi ut med en ubåt för att testas om vi dög till radiomän i ubåtstjänst, vilket var frivilligt. Jag var ute ett par dygn med den relativt nya ubåten Sjölejonet.

Efter signalskolan befordrades vi till 2:a klass sjömän och fick ett skolstreck som skulle sys fast på vänster ärm Vi var inte längre kaniner.

Det var med spänning vi tog del av listan för sjökommenderingar. Vid mitt namn stod ubåten Hajen. Denna ubåt ingick i Göteborgseskadern med bas på Nya Varvet i Göteborg. Hajendivisionen bestod av ubåtarna Hajen, Sälen och Valrossen. Fartygschefen (FC) var tillika divisionschef (DC). Jag tog tåget till Göteborg och letade mig fram till Järntorget, där jag frågade en ”kålle” vilken linje jag skulle ta för att komma till Nya Varvet. ”Du ska la ta en blå vagn” sa han. Jag tackade för upplysningen och tittade på spårvagnarna. De var blåa allesammans. Sen begrep jag att det var skyltarna jag skulle titta på. Varje linje hade sin egen färg. Jag kom lyckligt fram till Nya Varvet och anmälde mig på expeditionen och skrevs in i besättningen med skeppsnummer 9.

Radiomännen på ubåtarna hade skeppsnumren 8-9. Hajen låg och väntade på att komma in på varvet för att undergå reparationer. Varven var överhopade med arbete och väntetiden kunde bli lång. Vintern 1941 blev lika sträng som den föregående och när vi äntligen var klara för att gå ut hade Göta älv frusit igen. Vintern upptogs med att hålla en ränna runt ubåten isfri så att bränsletankarna inte frös. Detta jobb samt expeditionstjänst var inte särskilt ansträngande. Besättningens kondition hölls uppe med långa vandringar i bergen söder om Göteborg. Julen 1941 tillbringade jag på Nya varvet, men fick permission över nyår. Veckan före påsk 1941 var äntligen Göta älv isfri och vi kunde kasta loss för att göra en tur till Marstrand. Min förste radioman var utlånad till Göteborgs stads isbrytare och jag fick ensam svara för radiotjänsten. Radiosändaren ombord i Hajen var en ombyggd gnistsändare med en mycket dov ton. Under denna resa fick jag ta emot mitt första meddelande i tjänsten, i uläge, vilket var mycket ovanligt. Man kunde inte använda sändaren men ta emot på långvåg om man inte låg för djupt.

Besättningen skulle övas i fri uppstigning om ubåten sjönk. Göteborg hade ingen övningstank för detta ändamål utan när vi skulle träna kördes vi till Renströmska badet, där vi fick sitta på bassängens botten och andas i våra gamla Davisapparater. Den 18 april 1941 lämnade jag Hajen och åkte tillbaka till Skeppsholmen.

Den 15 maj 1941 mönstrade jag på motortorpedbåten T 12. Flottan hade tidigare haft motortorpedbåtar och inköpte 1940 4 stycken båtar typ MAS från Italien samt 2 stycken typ Voster från Storbritannien. Italienarna var mindre och drevs med två flygmotorer om vardera 16oo hästkrafter vilket gav en maxfart över 50 knop. De fick beteckningen T 11-14. Båtarna hade inga torpedtuber utan torpeden vilade på en vagn, som i sin tur vid skott rörde sig mot fartygssidan. I det yttersta läget släppte det stålband som höll torpeden och den föll i vattnet och fortsatte mot målet med egen fart. Detta var i teorin men i verkligheten var konstruktionen känslig som primadonnor och det tog T 12 tre försök innan vi lyckades fälla en torped. Tredje gången gick allt perfekt. Torpeden hoppade i vattnet och sjönk omedelbart till botten. Man hade glömt att ta bort låset på propellrarna. De engelska båtarna fick beteckningen T 2-3. De var större än italienarna och hade riktiga torpedtuber.

Besättningen på T 12 bestod av 7 man. Chef var en ung rosenkindad fänrik som givetvis kallades Putte av besättningen, men bara när han var utom hörhåll. Styrmannen var underofficer av andra graden och rorgängare, en signalman, en artillerist som skötte en 12,7 mm kulspruta, en radioman, en underofficer som maskinist och en motoreldare. Min radiohytt låg för om styrhytten och utgjorde en smal korridor tvärs över båten. När jag satt i min stol stötte knäna emot förliga skottet. Framför detta fanns bara två stora bensintankar om vardera 1000 liter flygbensin. Stanken var otrolig och hade jag vistats där mer än en timme hade jag troligen svimmat av. Radiostationen var en kombinerad sändare/mottagare och satt fastskruvad på förliga skottet. Jag skötte radiopassningen med hörtelefon och stod i styrhytten. Det vara bara när sändaren skulle användas som jag fick krypa ner i min hytt.

Forts följer

Forts..

Chef på T 14 var HKH prins Bertil. Han var kontrollant vid byggandet av de svenska motortorpedbåtarna på Kockums i Malmö och därför inte så ofta på divisionen. Berra var en fin kille utan later. Jag minns att han hade divisionens mest urblekta overall.

Torpedbåtsdivisionen tillhörde kustflottan men var baserad i Nynäshamn. Befälet var inkvarterade i villor medan besättningarna vistades på Folkets Hus, där man lagt masonit på dansgolvet och placerat ut sängar. Maten kom upp med hiss från köket

En av de första dagarna i Nynäshamn kom ett tyskt marinplan på några hundra meters höjd och gjorde ett svep över staden. Vår artillerist greps av krigslust och ryade ”chefen jag skjuter”. Det avstyrdes förstås, man fick inte skjuta hur som helst. Först skulle det skjutas varningsskott ett par omgångar innan verkningseld fick förekomma. Då var planet redan hemma. Senare ändrades reglerna och under andra världskriget sköt det svenska försvaret ned ett antal plan. Jag har sett uppgifter om att det skulle röra sig om 40 plan, de flesta tyska.

Vad var det intressanta i Nynäshamn? Jag tror att man fotograferade Nynäs anläggning där man bland annat tillverkade flygbensin. Anfallet mot Sovjetunionen kom bara någon månad senare.

Midsommaren 1941 fick hälften av besättningarna permission i 4 dagar. De som hade längre hem än 60 mil fick 2 extra resdagar. Jag tillhörde de lyckliga, trodde jag, som fick resdagar. Efter mera än ett dygns resa med två tågbyten kom jag hem till Jämtland på lördagsmorgonen. Sedan sov jag hela dagen. På kvällen var jag ute ett par timmar för att träffa kamrater. Söndagen den 22 juni 1941 klockan 1300 meddelade radion att all militär personal omedelbart skulle återvända till sina förband. Vad hade inträffat? Hitler hade hoppat på sin kompis Stalin. Det blev att ta första tåg tillbaka till Nynäshamn. Efter tågbyte i Ånge kom jag på Stockholmståget. Det var ett långt tåg men jag såg inte mera än 3 civila personer ombord, resten var militärer av alla vapenslag. Man satt eller låg överallt. Jag har aldrig sett så många berusade personer som på detta tåg. Alla hade förstås tagit ut ”midsommarglädjen” men inte hunnit smaka på den. Det var åtskilliga i min vagn som inte klarade av att byta tåg för att komma till sin tjänstgöringsort. Jag återkom midsommaraftonen till Nynäshamn. Då hade kvarvarande besättningar arbetat hela dygnet med att skifta över stridskonerna till torpederna. Det blev inget anfall mot Sverige och allt återgick till den vanliga tjänsten. På sensommaren skulle T 12 tillsammans med DC på T3 öva skärgårdsnavigering. Vi gick i var sin militärled utom synhåll för varandra. Som vanligt stod jag i styrhytten med hörlurarna på. Plötsligt såg jag sjön bryta över ett grund rakt föröver. Jag hann bara hugga tag i ett stag innan T 12 tog ett skutt rakt över grundet. Det nästa jag såg var styrmannens skosulor när han var på väg upp på däck. själv stod jag tjudrad som en get vid ett vattenhål i väntan på tigern. Jag fick av mig lurarna och klev upp på däcket. T 12 var ett bedrövligt skick. Nästan hela akterspegeln var borta och hon hade ytterligare skador på skrovet. Propelleraxlarna gjorde tjusiga ovaler och de flesta bladen var borta på propellrarna. De drog i alla fall så mycket att vi kunde sätta T 12 på land på Gräsö. Radion var oskadad och jag fick sätta mig i förbindelse med DC och anmäla vår situation.

Det bestämdes att vi skulle täta de värsta skrovskadorna så att båten kunde bogseras till ett civilt varv på Lidingö. Där togs hon genast upp slipen och all utrustning togs in i en liten stuga på varvsområdet. De båda yngsta ombord, jag och motormannen, skulle bo i stugan och bevaka materielen. Styrmannen blev tillfällig FC, vilket passade honom utmärkt då han höll på att bygga ett hus. Han kom ut ett par gånger för att kolla läget. Vi två kvarvarande fick äta i en villa i närheten. Under vår vistelse på Lidingö inträffade den svåra olyckan vid Märsgarn då jagarna Klas Horn, Klas Uggla och Göteborg exploderade och sjönk med en förlust av 33 man. Vi återbördades till Nynäshamn och den 9 september mönstrades alla besättningar av och torpedbåtarna lades upp.

24 okt. 1941 mönstrade jag ombord på pansarskeppet Äran för att genomgå underbefälsutbildning. I fredstid gjordes detta alltid i land, men under kriget fick man kombinera utbildningen med vanlig tjänstgöring. Ombord i Äran var undervisningen mycket dåligt organiserad och vi elever fick i stort sett sköta oss själva omedelbart efter att jag kommit ombord gick Äran, som var flaggskepp i Stockholmseskader, till sjöss för övningar. Jag insjuknade i halsböld och låg i sjukhytten under tre dygn med mycket hög feber. När vi åter fick landkänning kördes jag i ambulans till Karolinska i Stockholm. Efter ett dygn var jag kurerad och återvände ombord. Vid luciatiden gick vi mot Stockholm och efter bunkring förtöjde vi vid Kastellholmen, där vi sedan låg hela vintern 1942. Det bästa var att vi fick sjöavlöning hela tiden. Underbefälsutbildningen avslutades med signalskola på Märsgarn.

Den 9 april 1942 mönstrade jag av Äran och dagen efter hamnade jag på förbindelsefartyget Marieholm. Hon hade inhyrts till flottan och kallades först förbindelsefartyg 73, men inköptes till flottan och återfick sitt gamla namn. Marieholm låg vid Märsgarn och fungerade som förbindelsefartyg för hela kustflottan. I stället för att varje fartyg skulle ha radiopassning lämnade man över sin signal till Marieholm. Två man, furir och en andraklassare tjänstgjorde samtidigt. Furiren skötte kortvågen medan andraklassaren skötte ultrakortvågen, som mest sysslade med förbindelsen till luftbevakningscentralerna.

Sommaren 1942 var den tid då flottan kom närmast kriget. Efter Tysklands angrepp på Sovjet såg Finland sin chans till revansch för det förlorade vinterkriget och förenade sig med Tyskland. Den ryska Östersjöflottan hade sin bas längst inne i finska viken i Kronstadt. Tyskland och Finland lade en kraftig minspärr mellan Estland och Finland och därmed var den ryska flottan instängd.

forts..Gösta Sundin2

Hajen

- Ubåtsklubben i väst

Gösta Sundin berättar!