Gösta Sundin2 | NORDKAPAREN

Forts.. från Gösta Sundin berättar...

Den ryska Östersjöflottan hade sin bas längst inne i finska viken i Kronstadt. Tyskland och Finland lade en kraftig minspärr mellan Estland och Finland och därmed var den ryska flottan instängd.

Man misstänkte emellertid att ryska ubåtar kunde ta sig genom spärren, vilket även den svenska flotten gjorde. Man sände ut Ulvendivisionen för att göra observationer. På dagarna låg de svenska ubåtarna på botten men så snart det mörknade gick man upp till ytan. Man kunde då konstatera att ryska ubåtar tog sig genom minspärren. Bevis för detta fick man sommaren 1942, då ryska ubåtar sänkte minst två svenska malmfartyg på svenskt vatten. Svenska jagare och vedettbåtar fick fälla skarpladdade sjunkbomber mot ryssarna. Huruvida någon ubåt sänktes är inte känt.

Den 30 okt. 1942 lämnade jag Marieholm och mönstrade ombord i tendern Sökaren, där jag blev ensam radioman. Vid första världskrigets utbrott hade bönderna i Sverige startat en insamling för att bygga ett stort svensk pansarskepp, som fick namnet Sverige. Det samlades in drygt 15 miljoner kronor och pengarna räckte både till pansarskeppet och byggandet av tre stycken tendrar, ett slags större bogserbåtar, som fick namnen Sökaren, Sveparen och Sprängaren. Tendrarna tillhörde trängfartygen och användes till många ändamål. Vi gick med torpeder och minor, vintertid med permittenter då ordinarie båt inte klarade isen, vi bogserade mål under skjutskolorna när stridsfartygen skulle träna upp sin skjutskicklighet. Jobbet var inte särskilt amoröst men mycket nyttigt. Jag hade min brits eller koj som vi sade längst förut i mässen. Den var placerad tvärskepps vilket var bekvämt och bra så länge det inte rullade. Nu var det så att tendrarna nästan rullade när vi låg vid kaj. Detta gjorde att så fort jag skulle försöka sova till sjöss antingen stod jag rakt upp eller låg med fötterna längst upp. Men man lärde sig att sova även på detta sätt. Som ensam radioman behövde jag bara passa radion på bestämda tider, men när skjutskolorna höll på som mest blev det mycket långa pass. Chefen ombord, en flaggstyrman, bestämde då att jag inte behövde passa de vanliga tiderna. Skulle Sökaren anropas så blev jag väckt, men jag kan inte minnas att detta inträffade. Min kommendering på Sökaren blev den längsta sammanhängande på något av mina fartyg, nämligen 11 månader. Under min tid på Sökaren utnämndes jag till furir.

Den 24 sept. 1943 lämnade jag Sökaren för att flytta över till den gamla jagaren Vidar, tillhörande Stockholmseskadern. Hon låg då vid Gräddö och användes för patrullering längs ostkusten. Vidar var en av fyra jagare från första världskriget som fortfarande var i tjänst. Vidar och Hugin tillhörde Stockholms örlogsstation och Ragnar och Sigurd gjorde tjänst i Karlskrona. De var helt omoderna med sina 4 skorstenar eller som belackarna sade ”två par stövelskaft”, men var oerhört stryktåliga och gjorde tjänst under hela andra världskriget.

Besättningen Sökaren

Den 25 nov. 1943 uppfångade svenska radiostationer nödsignaler från tyska ångaren Casablanca, som meddelade att fartyget råkat i sjönöd och sjunkit. Livbåtarna hade förstörts, men besättningen försökte rädda sig på livflottar. Marinen larmades och jourjagaren Norrköping från kustflottan och Vidar från Stockholmseskadern sändes ut till assistans. Det rådde mycket hårt väder. Norrköping nådde först fram och när vi kom höll man på att rädda två män på en flotte. Chefen lade Vidar längs vågorna i lovart, förmodligen för att dämpa ned sjögången för flotten. Jag trodde ett tag att Vidar skulle ta in vatten genom skorstenarna. Följden blev att våra radiomottagare, som var fastskruvade vid bordet på gummifötter, slets loss och krossades. Vi hade inte en chans att hålla fast dem. Flygspaning hade sänts ut och meddelade Norrköping att man siktat en livbåt och en flotte utan synliga människor. Strax därefter meddelades att man siktat ytterligare en flotte med skeppsbrutna ombord. Norrköping styrde mot denna position och med ledning från flygplanet kom man fram till flotten. Då hade alla ombord utom en man spolats överbord. Furir Braun hoppade ned på flotten och slog en lina om den skeppsbrutne, som halades ombord i Norrköping.

Flygplanet meddelade att ytterligare en flotte siktats med två personer ombord. Norrköping gick mot denna flotte, som låg så nära skären att det fanns risk för grundstötning. De skeppsbrutna orkade inte själv ta sig upp på jagaren men gjorde ett försök att kasta sig mot Norrköping för att hugga tag i de uthängda änternäten varvid en av dem sveptes under jagaren och drunknade. Furir Braun och fartygsläkaren Troell hoppade ned på flotten för att rädda den kvarvarande. För sina insatser fick jagaren Norrköping sitt namn på Bragdkannan medan Braun och Troell fick medaljen för berömliga gärningar. Som förste radioman på Vidar fick jag skulden för den förstörda radiomaterielen vilket givetvis påverkade mitt tjänstgöringsbetyg vid avmönstringen. Den 4 februari 1944 flyttade hela besättningen över till systerfartyget Hugin

Den 14 februari 1944 lämnade jag Hugin utan saknad för att resa till Malmö och svara för radion på den under byggnad varande ubåten U 4. Den radioman som först kommenderats dit hade insjuknat och jag skulle ersätta honom. Första natten i Malmö tillbringade jag i Hamnmästarbostället, en villa som flottan disponerade. Påföljande dag flyttade jag in till mina kommande skeppskamrater som bodde på hotell Örnen på Västergatan. Frukost och middag åt vi på Bäckströms pensionat på Södergatan, medan lunchen kördes ut till Kockums, där vi disponerade ett rum. Mitt arbete bestod i att skriva ut tjänstgöringsuppgifter för varje man ombord samt hämta och lämna post.

Efter någon vecka i Malmö nämnde en av kompisarna att marinlottaavdelningen drev ett mycket trevligt örlogshem, beläget i hörnet Skeppsbron-Jörgen Kochsgatan. Där kunde man läsa hembygdens tidningar, spela pingis och köpa kaffe med hembakat bröd för en billig peng. Den 21 februari 1944 klev jag för första gången in på örlogshemmet. Innan jag hunnit stänga dörren bakom mig hade jag fått syn på en lång lotta med en kaffebricka i handen. Hon var, för att använda Evert Taubes ord, ”den vackraste jag dittills hade sett”. I dag är hon fortfarande, efter att ha fyllt 81 och varit gift 57 år, den vackraste jag hittills har sett. Nåväl, juvelen hade hittats, nu gällde det att få kontakt. Jag beställde kaffe och tog en tidning för att läsa, men sanningen att säga fattade jag inte mycket av innehållet. Jag tittade mest på den snygga lottan. Den kvällen skulle det visas film på örlogshemmet. Man hade ställt upp två rader stolar längs väggen och jag tog ytterplats. Plötsligt såg jag ”min” lotta stå bredvid mig. Jag reste förstås på mig och erbjöd henne min plats. Hon avböjde och förklarade vänligt att stolarna var avsedda för oss utslitna sjömän, lottorna fick inte sitta. Hon skulle bara ha vetat att det slit som U 4:ans besättning utsattes för tilldrog sig på dansgolven i Amiralen och Arena. Nu var det så lyckligt att den kompis som gett mig tipset om örlogshemmet redan hade ordnat kontakt med en annan av lottorna. Hon och den snygga lottan bodde nära varandra och det föll sig naturligt att vi eskorterade damerna hem efter avslutad tjänstgöring. Jag fick då veta att ”min” lotta hette Inga Sjögren. Vi fyra trivdes tillsammans och det blev en vana att följa dem hem. När U 4 lämnade Malmö på påskdagen 1944 visste Inga och jag att vi måste hålla kontakten. Tiderna var ju osäkra och kriget pågick. Telefon och brev fick ersätta den personliga samvaron. Det var så välordnat att varje man i militärtjänst fick ett portofritt kuvert varje vecka. På kuvertets baksida fanns ett svarsporto som klipptes ut.IngaDet blev många brev. Inga har tagit hand om dem alla och för en tid sedan läste vi igenom dem. Jag kunde se att från påskdagen till mitten av augusti 1944 hade jag skrivit 48 gånger till Inga, och hon hade skrivit nästa lika många.U 4 skulle gå från Malmö till Stockholm för komplettering och djupdykningsprov. Eftersom ubåten inte var utprovad gick vi med eskort och första natten skulle vi ligga stilla för ankar i Kalmarsund. Vi släppte ankaret och det sjönk som det skulle. Olyckligtvis hade man glömt att förena ankringsvajern vid ankaret så den natten fick vi ligga akterförtöjd vid vår eskortjagare. Djupdykningsprovet gjordes vid Landsort där man kan komma ned till drygt 70 meter. Vi konstaterade att Kockums gjort ett bra jobb. Inte en droppe vatten kom in i ubåten. U 4 skulle den sommaren ingå i 12:e ubåtsdivisionen bestående av ubåtarna U 4, U 5 och U 6 med basering i Göteborgseskadern. Före avgången till västkusten skulle vi bottenmålas i Beckholmsdockan, men två kustjagare hade kolliderat och en av dem fick ta vår plats i dockan. Vi fick i stället gå till Karlskrona och det var ju åt rätt håll. Vi tillbringade ett veckoslut i Karlskrona och det blev förstås ett besök i Malmö hos våra flickor. Vår färd till Göteborg gick bra och så småningom förenades vår division. Göteborgseskaderns ubåtsavdelning, sammanlagt 6 båtar, hade basen i Marstrand, där det även fanns en laddningsstation för våra batterier. Genom att ta ström från det vanliga nätet sparades den dyra importerade dieseloljan. Sommaren gick med vanlig patrullering längs den svenska gränsen och övningar med andra fartyg. Under en av våra patrulleringar bestämdes att vi skulle ligga stilla över natten i Fjällbacka. Platsen är ju ett populärt turistmål och när man fick veta att vi skulle vara kvar på kvällen ordnades det med dans på bryggan. Själv var jag vakthavande underofficer under dansen, men kunde se hur den övriga besättningen danU4 Provtur mars 1944sade med turister och infödingar. Ett trevligt minne.Mindre trevligt var en annan händelse som utspelades på västkusten sommaren 1944. Tyska transportfartyget Westfalen minsprängdes utanför Marstrand och sjönk nästan omedelbart. Ombord fanns nästan 300 personer, varav ett 50-tal norska motståndskämpar på väg till koncentrationsläger i Tyskland. Nödsignalen hade uppfattats av tre svenska jagare som på svenskt vatten eskorterade de båda fartygen Drottningholm och Arundel Castle, vilka var på väg till Göteborg för utväxling av krigsfångar. Jagarna avbröt omedelbart eskorten och gick för att rädda skeppsbrutna från det tyska fartyget. Det blåste nästan 25 meter/sek. och räddningsarbetet blev mycket svårt. Utöver jagarna deltog alla slags fartyg i räddningsarbetet inklusive lotsar och civila fartyg. Ubåtarna var ute men kunde inte uträtta särskilt mycket. Det var omöjligt att vistas på däck i den hårda sjögången. En av ubåtarna lyckades få tag i ett lik, som fick surras på däck tills de kom i lä. Av de räddade var 4 norrmän. Många ombord hade hoppat i sjön iförda flytväst, men detta hjälpte inte mycket. Visserligen flöt de men kvävdes av det yrande skummet. Större delen av sommaren flöt det iland lik i området kring Marstrand.Marstrand har under lång tid varit ett av adelns samlingsplatser sommartid. Sommaren 1944 var inget undantag. Någon spattig greve eller änkenåd tog kontakt med marinledningen i Göteborg och klagade på att "det var så mycket flottister på gatorna i Marstrand".

- Ubåtsklubben i väst