Ett år på HMS Springaren 1964-04-01-65-05-14. Som nybliven furir och med stationeringsort Göteborg blev jag kommenderad till HMS Springaren den 1 april 1964.

Bara 20 år och nyförlovad hamnade jag på ostsidan av Sverige. Jag var kommenderad som sknr 5 och gick alltså som furir på högbåtsmannanummer.

Detta innebar att jag mässade i hbm-mässen men fick kojplats i torpedrummet eftersom bingarna i hbm gick till de äldste hbm. Det var lite gny frÃ¥n dom ”gamla”

bÃ¥sarna om att vi yngre furirer skulle vara där. Att gÃ¥ som sknr 5 i Kustflottans ubÃ¥tar var ingen sinekur. Under ”torpedskolan” dÃ¥ ubÃ¥tarna sköt sin flesta torpeder

så skulle dessa bärgas av egen besättning utom på Sor-ubåtarna som inte kunde detta. Kriterierna att bärga eller inte bärga gick vid om man kunde få ner torpeden

utan att havet följde med. Torpeden vägde 1500 kilo och att snärja och bärga var inte helt riskfritt, man fick vara väldigt uppmärksam på torpedens rörelser.

Det var ett slitigt arbete och varje bärgning skulle helst gå fortare än den förra. Konstigt nog hände inga olyckor. Men den olycka jag skall berätta om var en helt annan.

I februari 1965 var vi väg i uläge under en övning. Det var snöstorm och gropigt värre på ytan.

Vi skulle vid sextiden på morgonen gå upp ifrån kollisionsfritt djup till periskopsdjup för att sända säkerhetsmeddelande. Enligt hydrofon fanns inga effekter alltså inga

fartyg på ytan. Jag som hade frivakt låg i min binge i torpedrummet om babord och vaknade av ett väldigt oväsen på styrbordssidan av torpedrummet.

Jag hade alltså slängts ur min binge och hamnat på durken. Allt var en röra, man gjorde täthetskontroller och jag märkte att vi var på ytan, det rullade mycket.

Efter ett tag så gjordes en orientering om att vi på vår väg upp kolliderat med ett fartyg på ytan. På ytan syntes inget fartyg optiskt. Radarn kunde inte användas för

masten gick ej att hissa. Det visade sig att periskopet som var hissat, för att snabbt kunna få en överblick, hängde som en vissen tulpan och endast 2 centimeter från

tornets nedgångslucka var det skrapmärken och bryggan intryckt. Det gjordes försök att via radio/uk få fatt på det andra fartyget men ingen svarade.

Det visade sig senare att det fartyg som kört på oss inte observerat detta i den hårda sjön utan fortsatt utan vidare besvär. För oss blev det att ta oss till Beckholmsdockan

för reparation. När vi väl hade dockat in visade det sig att vi bara hade skador på bryggan och en del master. Ubåten kändes väldigt liten när vi låg där mitt i Beckholmdockan.

Dockan var gjord för att ta emot kryssare. Efter reparationer i ett par veckor var vi till sjöss igen och tillbaka till torpedskolan.

Jag mönstrade av i maj för att gå till utbildning på Marinens Underofficersskola (MUOS). Skrivet ur minnet 2005-01-12.

Bengt Pauli