Jag heter Rune Solmarker, och var under andra världskriget stamanställd vid Flottan som ubåtseldare. Utbildningen i Flottan blev därför inom ubåtsvapnet. Jag tillhörde örlogsstationen Stockholm (ÖSS) som bemannade 10 ubåtar.

Furirsutbildningen skedde ombord på Depåfartyget Patricia tillsammans med elever från Karlskrona Örlogsstation (ÖSK).

Efter det att jag tagit avsked från Flottan övergick jag till handelsflottan och utbildade mig till sjöingenjör.

Vi som är äldre glömmer inte de svinkalla vintrarna i början av fyrtiotalet.

Tredje ubåtsdivisionen förflyttades till Västkusten för att undvika infrysning i Östersjön. Sjökriget hotade i väster.

Januari 1943 blev jag kommenderad till ubåten Springaren. Tjänsten ombord blev nummer 19, i förliga torpedrummet. Arbetet varvades dag och natt med klargöring, skjutning och bärgning av övningstorpeder under övningar med fartyg i Göteborgseskadern.

Det var allvarstider. Ofta kom order från högre ort att stridskonan skulle påmonteras. Denna innehöll 300 kg dynamit. Trotylstaven skulle också finnas nära. Då krigförande länder kränkte luftrummet kom order om spärreld. Jag blev då ammunitionslangare till vårt luftvärn i tornet. Ubåten Ulven förolyckades under de gemensamma övningar som här nämnts.

Nu inför 60-årsminnet glöms inte den svåra tid vi upplevde i sökandet. Ubåtarna övade tillsammans med Göteborgseskadern i farvattnet utanför Marstrand. Våra övningar med Springaren avbröts efter någon dag då vi fick gå in till Marstrand för chefsbyte. Minns dagen som den 15 april.

Uppehållet i Marstrand blev kort. Det talades om att Ulven gått på en mina. Radion meddelade att Ulven saknades och åtgärder gjordes för att rädda besättningen. Vi förenades till havs med örlogsfartyg, fiskebåtar och även med flyg i sökandet. Det rådde orkan, vattnet var fullt med drivminor. Luckorna i de vattentäta skotten beordrades att vara stängda. Vi var alla medvetna om minfaran. Säkerligen gick många tankar till våra kamrater på Ulven, som var i svår nöd.

Sökandet skedde under gång i yt och u-läge. Under gång i ytläge var halva besättningen placerad i tornet för minspaning och spaning efter vrakdelar och uppstigande ubåtsmän.

Under gång i u-läge utfördes avlyssning och gavs knackningssignaler. Min plats blev i elmotorrummet där jag efter kommando släggade hårt mot det korkklädda tryckskrovet. Knackningssignalerna besvarade ej.

Genom radio hörde vi att ubåtsbärgningsfartyget Belos var på väg till Västkusten. Hela nationen följde räddningsarbetet. Förböner hölls också i kyrkor och fjärrskådare engagerades.

Minfaran var mycket stor under mörker och därför fick vi under nattetid söka skydd och vila i Kalvsund.

Före påsk förklarades allt hopp ute. Sökandet hade då pågått i tio dygn.